Tio dagar @ Tioman

Fredag 13:e mars 2009
Innan vi sålde våra kroppar till sängens gap packade vi väskorna i förebyggande syfte. Klockan är runt tio på kvällen och dagen har inte varit så händelserik, mest regn och vilande. Mannen med kepsen klagade på att jag skrattade.

Lördag 14:e mars 2009
Dagen börjar klockan sju. Tysken, asiaten och han med kepsen sover.
Tio över sju duschar vi och kommer tillbaka till rummet femton minuter senare. Tysken är borta.
Halv åtta äter vi frukost. Asiaterna som åt smör från en tallrik äter fortfarande smör från en tallrik. Vi hör några svenskar innan vi lämnar restaurangen. Fortfarande smör på asiaternas tallrikar.

Kvart över åtta checkar vi ut och börjar gå mot Queen Street och Rochor. Vi kommer fram runt halv nio och missar precis buss 170 mot Johor Bahru. Vi går in på 7-eleven och köper vatten. Efter ca femton minuters väntande kommer nästa buss och vi hoppar på. De försökte inte lura oss att köpa en extrabiljetter för våra väskor som vi förutspått.
Färden går genom Singapores nordöstra delar och mynnar senare ut på motorvägen som leder in i Malaysia.

När vi kommer fram till Woodland Checkpoint får vi kliva av bussen, gå genom passkontroll, åka nedför en rulltrappa, vänta på bussen för att sedan hoppa på bussen. Värmen är näst intill outhärdlig i lokalbussarna som saknar riktig A/C. Ett antal minuter senare är vi framme vid Johor Bahru Checkpoint. Samma procedur, stiga av, fylla i immigrationspapper, passkontroll, rulltrappa, vänta, kliva på. Bussen tar oss fram till Larkin i Johor Bahru.

När vi kliver av bussen slås vi inte bara utav hettan utan också av alla hawkers. Deras funktion är att skrika la-la-la-la-la-la-KUALA LUMPUR så högt de kan för att locka biljettköpare. Den första vi frågar om biljetter till Mersing vill ha RM150 för två manliga resenärer. Vi känner oss osäkra för det är alldeles för högt, dessutom skulle bussen komma fram klockan fem på eftermiddagen, vilket är för sent.

När hjärnan bara skriker ”PANIK PANIK GIV MIG RO” vet man att bristningsgränsen är nära. Vi satte oss på parkeringen under ett träd och drack vatten, läste i Lonely Planet och funderade. Väl bevattnade och pålästa gav vi oss i kast med ett nyss bussbolag. Detta företag ville ha RM12 per person och deras buss skulle komma fram runt fyra. Givet val.

Med biljetterna på fickan satte vi oss på McDonalds (skönt att känna sig hemma hundra miljoner mil från folkhemmet). Big Mac & Co för ca RM8, ~18 kr. Vi satte oss ned vid samma bord som två lokalinvånare i sena tonåren. En flicka och en pojke. De frågade vart vi kom ifrån.

- Sweden
- Okay. Did you say Switzerland or Sweden?
- Sweden.
- Is that the country with the yellow cross on blue background or the white cross on the red background?
- The yellow and blue one.
- Okay, it's a nice country!

Pojken berättade om Malaysia, vart vi borde åka och vad vi fann i de olika regionerna i landet. Östkusten var mer kulturellt och mindre utvecklat, mer genuint. Västkusten var nästan tvärtom med mer utvecklade städer och bredare kommunikation, alltså mer urbaniserat och inte alls lika äkta.
Klockan är tjugo över ett och vi tackar för samtalet. Vår buss går halv två från hållplats tjugoåtta.

Bussen var fin med bra ventilation. Någon hade snytit sig i gardinen, det var dåligt.
För att göra en halvlång bussresa kort går den att sammanfatta med några ord. Regnskurar, dussintalet livsfarliga omkörningar i fel körfält, apor i de kringliggande skogarna, folk som badar i brunt vatten, en vildhäst som betar utanför ett industriområde. Riktigt intressant och rolig färd faktiskt!

När vi kommer fram till Mersing springer en kille in på bussen och skriker ”Tioman? Tioman?”. Vi säger ja och han leder oss in till sitt kontor där man bokar biljetter till färjan. Tråkigt nog har vi missat den sista färjan men på grund utav efterfrågan har en extrafärja satts in som går klockan halv nio på kvällen, det betyder att vi skulle komma ut till Tioman runt tiosnåret, vilket är alldeles för sent. Vi fick senare reda på en till tråkig sak, vi har prickat in en stor och populär skolledighet, exakt precis på dagen, så boende kan vi tydligen glömma om vi inte förbokat.
Mannen lägger fram ett erbjudande om att han kan boka en stuga åt oss, för RM110/natt. Inte det lägsta priset men vi slår till. TV, varmvatten, dusch, toalett och två sängar inkl. frukost. Allt vi behöver. Dock väljer vi att ta färjan nästa dag istället för klockan börjar bli mycket. Mannen rekommenderar ett hotell i staden som heter Mersing Hotel.

Vi går bort till hotellet, tar ett dubbelrum för RM45/natt. Rummet har toalett, A/C och två sängar. Hotellet är i ganska dåligt skick men vem kan klaga när man betalar ca 50 kr per person och natt. När vi kommer in på rummet säger Jonas att man knappast kommer att hitta några oskyddade nätverk i den här lilla staden. Tänk så fel han hade när han märkte att det var GRATIS trådlöst bredband i hela staden, relativt snabbt dessutom!

Efter att vi gjort oss hemmastadda i rummet beger vi oss på stadsvandring. Det är varmt och fuktigt och skönt i luften när vi traskar gatorna fram. Alla butiker är små och säljer allt mellan grytor till soft air guns. I alla butiker vi går in i möts vi av frågande och intresserade blickar. Jonas hade läst att alla malajer hade ätit glosoppa. Det stämmer, dock inget negativt utan tvärtom.

Vi ser inte så många restauranger och vågar inte riktigt riskera turistmage natten innan vi ska åka båt till en avlägsen ö så vi äter middag på KFC (vi är sjukt tråkiga men gör det bättre själva om ni kan).

Maten bra, allting bra, vandringen fortsätter mot en livsmedelsaffär för att inhandla toalettpapper, väldigt viktigt om man är västerlänning. När vi plockat på oss toalettpapper och vatten börjar vi gå mot kassan. Där får vi syn på glasspriserna, RM1/st. Ca 2.50 kr för en glass.

Vi lämnar affären med påsen fylld utav toalettpapper, vatten, batterier och tuggummi. Glassen har vi i händerna.

Väl tillbaka på hotellet erbjuds bokläsning och sömn. Vi slår till och en timme senare är rummet hem åt våra drömmar och A/C:ns brummande.

Söndag 15:e mars 2009
Vi vaknar klockan någonting. Vi vaknar klockan halv sju. Vi vaknar klockan sju. Jag vaknar klockan kvart över åtta och då är Jonas påklädd. Eftersom väskorna är ouppackade går det snabbt. Benen får mina shorts. Överkroppen får min t-shirt. Fötterna får mina sandaler. Ryggen får mitt hem.

Vi bor nära hamnen, färden dit tar tio minuter till fots. När vi kommer fram kliver vi på färjan, djungelns lag gäller och köer är inte uppfunna än.

Båten hoppar över vågorna, det regnar ute. En pojke bredvid mig kräks, två sekunder senare kollar alla på pojken, tre sekunder efter detta kräks tre fjärdedelar av båten samtidigt. Hälften av människorna lämnar kabinen och går ut.

Färden tar ungefär en och en halv timme. Vi kliver av i Tekek och får skjuts av en jeep mot Juara. Resan genom djungeln är helt otrolig, vi sitter på jeepens flak. Föraren kör minst sjuttio kilometer i timmen på en alldeles för smal väg. Man känner sig som en gerillasoldat på flykt från verkligheten. Det enda som saknas är min gyllene AK47. Regnet öser över oss, verkligheten är på riktigt, flaket fylls av vatten. Hade vi åkt några minuter till hade vi kunnat bada och leka och leta skatter på jeepflakets botten.

När vi kommer fram till Juara hjälper föraren oss av med packningen. Han ber om ursäkt för regnet men vi säger att det inte var hans fel. Det är vår upplevelse.
Incheckningen gick bra, vi överlämnade ett kuvert och fick vår nyckel. Vi passade även på att äta lunch, stekta nudlar och havsdjur, bland annat bläckfisk.

Vi ägnar dagen åt att bada i det perfekt tempererade vattnet, regnet har piskat upp sanden så det är inte lika azurblått som på vykorten men perfekt ändå.

Det är gott om lokalbefolkning och alla verkar arbeta på restaurangen, den som är närmast kassan tar betalt. Alla är trevliga och hjälpsamma. Engelskan ute på ön är näst intill obefintlig men det är inget större hinder så länge de förstår no peanuts, och det gör de.

Stugan är mysig men tydligen redan bebodd, det bor en liten salamander här, den satt i fönstret när vi kom in. Den kanske har ett namn men jag har inte fått det än.

Jag åt stekt currybiff och Jonas åt svartpepparbiff, båda med ris, till middag.

Maten bra, allting bra, som vi säger på andra sidan jorden.

Måndag 16:e mars till söndag 22:a mars 2009
Hittills har dagarna varit ganska fuktiga. Mycket moln och delvis regnigt. Första dagen vi var här fick vi smaka på århundradets spöregn, i alla fall i svensk bemärkelse. Det som mestadels fyllt dagarna är badande och vilande. Vattnet är underbart och stranden likaså.

Omgivningen är aktiv av både människor, djur och natur. Det är mycket människor i rörelse och man ser många nya ansikten var dag. Det är mest barnfamiljer som bor omkring oss och varje morgon har man vaknat av ivriga barnfötter som rusar över verandan mot vattnet.

Vi har utforskat hela stranden grovt och följt den enda vägen som leder genom byn till sitt slut. Vägen kantas av otroligt många caféer, stugor och restauranger. Jag vet inte hur många som bor här året runt men en restaurang, ett café och en stugby hade lätt räckt till åt alla. Man märker att hela byn lever på turismen. I ett hus ligger tre caféer vägg i vägg, till exempel.

Det finns också ett antal mini marts där man kan köpa diverse dagligvaror som kulspetspennor och bensin och glass och nudlar och potatis och såser och inlagda bläckfiskar. Man tar av sig skorna innan man går in och handlar. Byn har även en liten moské och en skola. Skolan har en basketplan och ett badmintonnät.

I mitten av byn ligger piren, den sträcker sig säkert hundra meter ut i vattnet och förstör strandens helhetsintryck enormt mycket. Runt piren och under pirens tak susar det små och jättesnabba svalor. Ibland blir man osäker på om de verkligen har koll på vart de flyger. Längst ut på piren hänger byns pojkar med sina fiskespön. Nästan alla röker och har kört lättmotorcykel utan hjälm dit ut, oavsett ålder.

Stranden är indelad i tre mindre delar. En åmynning allra längst norrut sätter början på den norra stranden. Den norra stranden fortsätter till piren, man kan gå under piren om man vill men det har ändå blivit som en uppdelning, vilket verkar logiskt. Vi bor mellan piren och åmynningen. Efter piren forsätter stranden ett par hundra meter fram till en till åmynning där det är väldigt stenigt och skogen växer ut i vattnet. För att komma till den allra södraste stranden får man gå på vägen eller simma runt växtligheten. Den södra stranden har de största vågorna och mitt på stranden finns ett stenpar som enligt sägnen är hela öns grund. Vid strandens slut mynner ännu en till å ut.

Bergen som omger byn är trevligt höga och ger en mysig och isolerad känsla. Bergen är täckta utav tät regnskog och man ser nästan ingen skövling eller svedjebränning vilket känns bra till skillnad från färden i bussen på fastlandet. Där såg man hur mycket skövling som helst och marken utnyttjades inte ens till odlingar.

Maträtterna som serveras i restaurangerna består mestadels utav nudlar, ris, sjödjur och grönsaker. Vill man ha biff får man betala lite mer. En middag kostar ca RM15-20 per person, ungefär 35-45 kr. Då är det stora portioner och dryck inräknat. I frukostväg är det nästan bara äggrätter som serveras. Där vi bor kan vi välja mellan äggröra, lökomelett, pannkakor och toast tillsammans med färskpressade juicer som vattenmelon, lime, apelsin och ananas. Man får äta hur mycket frukost man vill och det finns inga riktigt fasta serveringstider. Det har hänt att vi kommit dit runt elva och det har inte varit några problem alls.Vad gäller kommunikation med omvärlden är den väldigt knapp. Det finns inget riktigt Internet och inga telefonkiosker. Vi har inte kollat om man får ringa internationella samtal mot en mindre avgift men det är väl inte hela världen om man är isolerad en vecka.

Det enda vi egentligen saknar för tillfället är hängmattor och en redig solbränna.


Söndag 22:a mars till onsdag 25:e mars 2009
Klockan tolv var det dags för utcheckning. Vi var uppe med tuppen för att äta så mycket frukost vi orkade. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till vår stuga för att hämta väskorna, det var sagt att vi skulle åka mellan ett och halv två men det var krångel med vägen så vi kom inte iväg förrän klockan halv tre. Under tiden vi väntade på bilen fick vi stanna i vår stuga, vilket var väldigt snällt och trevligt gjort av dem.

Bilfärden var som väntat väldigt upplevelserik. När vi åkt ungefär halvvägs kom vi fram till vägkrånglet. Det var ett vägarbete som bromsade upp den lätt trafikerade vägen. Vi fick kliva ur bilen och gå förbi den våta cementen och hoppa in i en parkerad bil i slutet av delen som var under reparation. Eftersom det bara var vi som var passagerare blev färden ganska avslappnad och mer ”privat”. Vår förare var även hotellägaren så vi kände honom sedan tidigare. Han stannade vid alla ställen där ett fototillfälle gavs vilket var väldigt uppskattat. Han talade om naturen under färden och en av sakerna vi reagerade på var när han sa:

- Our wood is better than yours.
- Okay?
- Yeah, Scandinavian wood is bad, it's not hard enough. Ours is better.

Eftersom man inte direkt är påläst inom ämnet kunde man bara svälja förolämpningen. Jag tror fan att svenskt trä kan spöa skiten ur allt annat.


Vår förare skjutsade oss genom hela Tekek och fram till trappen som leder in i djungeln mot Air Batang (a.k.a ABC). Det var en ganska lång färd till fots att gå, ca två kilometer, när solen bränner genom ben via hud via solskydd via textil.

Malaysiaboken var nedpackad djupt inne i Jonas väska så vi vandrade runt opartiska och dömde boende efter fasad och pris. När vi kommit fram till slutet av stranden hittade vi ett boende vi kände oss nöjda med. Fläkt, dubbelsäng, en utdragbar mindre säng, dusch och toalett.

Stranden är ganska stenig nu när det är lågvatten men det går bra att bada. Vattnet är klarare här, som skapat för snorkling. Två små bäckar mynnar ut i den norra delen av stranden precis där vi bodde så det fanns gott om småfisk i vattnet.

Huvudkosten har bestått utav nudlar och chips. Det finns restauranger men ingenting känns egentligen lockande. Det är lägre standard här men priserna står ändå kvar, så vi valde billigaste alternativet eftersom vi var ganska begränsade valutamässigt (det går inte att betala med kort).

Dagarna flyter på snabbt och vi fyller dem mest med bad och sol och samtal. Vi har träffat många roliga människor i den närmaste baren som drevs av en inföding som kunde säga: ”Hur mår du?”. Han försökte imponera på oss, det gick inte.


Onsdag 25:e mars 2009
Sista dagen i ABC. Vi vaknar vid tiosnåret och börjar packa. Jonas har fått myror i väskan, små små myror. Två timmar senare checkar vi ut och beger oss söderut tillbaka mot Tekek.

Solen steker sinnessjukt mycket och det känns som att man ska svimma flera gånger. Det är ca fem kilometer tillbaka till Tekek men det känns som en mil. Det finns bara en sak till som är värd att nämna och det är sopbränningen. I slutet av stranden är den allmänna soptippen där brasan brinner dygnet runt. Lukten jagar bort den mest härdade människa men lockar tydligen flockvis av apor.


Väl framme i Tekek sätter vi oss och väntar på färjan. Klockan är runt ett och färjan går halv fem. Eftersom vi inte ätit frukost sätter vi oss för att äta. Mitt i måltiden kommer en mörk tjej och frågar någonting, ingen av oss förstår vad hon säger innan det går upp för mig att hon talar svenska. Det var helt sjukt att man inte förstod svenska längre, eftersom språket är så isolerat i en grupp på två börjar man tappa språkuppfattningen. Vi talar självklart svenska med varandra men vi hör inga andra röstlägen och dialekter än våra egna, så man känner sig lite off när man hör det från någon annan.

Färjan är en halvtimme försenad så vi kommer fram till Mersing runt sju. Vi går tillbaka till vårt gamla hotell och bokar ett dubbelrum för två nätter. På vägen till hotellet stötte vi på en kanadensare vi träffat i ABC som vi hälsar som hastigast på.

För tillfället är vi på hotellrummet och gör inte så mycket, Jonas väntar på att klockan ska bli två här så han kan lyssna på hockey på radion.