WALL OF TEXT CRITICALLY HITS YOU FOR OVER NINE THOUSAND!!!!!1111

Torsdag 26:e mars – söndag 29:e mars
Dagarna i Mersing har flutit på lugnt och stadigt. Eftersom staden är liten och egentligen inte har några sevärdheter för turister har det varit lätt att fylla dagarna med allt det lokala och genuina staden erbjuder. Staden är liten men har ändå gott om affärer och restauranger. Affärerna är nästan alla likadana, det är oftast ingen speciell inriktning på utbudet utan det går att hitta allt från kokkärl till radiostyrda bilar. Detsamma gäller restaurangerna, det är i stort sett samma meny. Det som skiljer dem åt är dryckerna, alla serverar självklart kaffe och te men inte på samma vis. Hittar man en restaurang med teh tarik på menyn är det lite roligare att äta där då man kan nöjesdricka te och kaffe i mängder. Teh tarik och kopi tarik betyder grovt översatt ”kastat te/kastat kaffe” (tarik kan översättas till långt också). Ingredienserna är te (oftast Boh), socker och mjölk. Själva tillredningen går till på följande vis; te kokas och hälls upp i ett glas, i ett separat glas hälls mjölkpulver och socker sedan kastas téet mellan de båda glasen. När det hällts över ett tiotal gånger har temperaturen sjunkit och ingredienserna blandats, det blir även väldigt skummigt. Samma procedur gäller kaffet. Vill man beställa iste heter det teh ais och vill man ha utan mjölk blir det teh 'o' ais ('c' för utan socker).
Den lokala maten består oftast utav stekt/kokat ris, stekta/kokade nudlar, kyckling, lamm, fisk, räkor, bläckfisk och kokade eller stekta grönsaker. Under lunchtid serveras oftast buffé och kvällstid mer specifika rätter. En middag kostar ungefär RM7-10 (~15-20kr) inkl. måltidsdryck och kaffe. Vi har inte varit vakna i tid för att äta en riktig malaysisk frukost men den består delvis utav roti som är en sorts indiskt plattbröd och ägg.
Vi har även provat på en utav de lokala frisörerna. När vi klev in fick vi sätta oss i en stol och eftersom frisörerna inte pratade engelska så fick vi välja frisyr i en katalog. Det hade nog inte spelat någon roll om vi valt rosa dreadlocks eller en snagg för resultatet hade antagligen blivit detsamma, men för 30kr kan man ju inte förvänta sig en frisyr av svensk kvalitet. Hur som helst blev vi nöjda med frisyrerna även fast de inte överensstämde med bilderna vi pekade på. Ni får bedöma själva.

Fyra nätter i Mersing kändes som en lagom buffert innan nationalparken Taman Negara. På söndagen packade vi väskorna och begav oss mot busstationen, när vi väl kom fram fick vi veta att de båda bussarna som gick den dagen var fulla. Som en räddare i nöden, eller nja inte räddare (det var nog vi som räddade honom), kom en taxichaufför och frågade om vi ville dela taxi med två till personer upp till Kuantan. Eftersom det var vår enda väg ut ur staden tackade vi ja. Vi hade våra aningar om att han var en svarttaxi då nästan alla förare är det. Åkturen kändes tvivelaktig när vi efter ett tag märkte att han mycket riktigt var en svarttaxi. Vi delade taxin med en skotte som bott i USA i 30 år och hans malaysiska fru. De hade talat med chauffören om att han skulle ta det lugnt så bilfärden blev aldrig så skrämmande som den hade potential till.Väl framme i Kuantan körde chauffören runt ett varv extra för att visa oss busstationen så vi skulle hitta rätt och släppte sedan av oss. Klockan var nu runt tvåtiden och bussen skulle tydligen gå runt fyra på eftermiddagen men tiderna varierar väldigt kraftigt på lokalbussarna.
Vi frågade närmaste man efter ett matställe och fick till svars:

- Kentucky Fried Chicken over there.
- No, we want local food.
- You'll be better off with KFC.
- We want local food.
- Then no, sorry.

Häpna över bristen på information gick vi vidare och fann till slut ett ställe att äta på. Det var fortfarande lunchbuffé så vi öste för oss bland annat malaysisk currykyckling och dahlröra.
Efter maten gick vill tillbaka till busstationen för att vänta på bussen. Med en väntetid på cirka två timmar satte vi oss ned och väntade i skuggan av ett träd. Det är roligt med alla blickar och närmanden man blir mål för. När vi suttit i skuggan ett tag kom en man fram till oss och började prata. Han frågade vart vi kom ifrån och vart vi skulle och vad vi gjorde hemma i Sverige och hur gamla vi var. Han hade själv arbetat åt ett holländsk dräneringsföretag i flera år och var väldigt berest. Han hade dock inte varit i Sverige men han hade arbetat med Volvomotorer. Efter runt fyrtiofem minuters samtalande kom en till man fram till oss men han kunde ingen engelska så vi fick tala teckenspråk och den bereste dräneraren fick agera någon sorts tolk. Den andre mannen undrade vart vi kom ifrån och innan vi hunnit svara svarade dräneraren ”Sweden, VOLVO” och den andre mannen nickade förstående. Han frågade om svenska skogarna och ville att vi skulle jämföra klimatet och miljön mellan Malaysia och Sverige och han ville veta vilka och hur många djur vi hade i skogarna. När jag sa ”elk” och satte tummarna mot tinningarna och spretade med fingrarna och sa ”moo” trodde den andre mannen att jag förolämpade honom så han gick snabbt iväg. Den förste mannen sa något på gangsterengelska och tände en cigarett och fortsatte samtalet.
Dränagemannens buss kom och han hoppade snabbt på den och sa ”Good bye, TAKK” och vi sa ”C ya, terimah kasih”.


Efter många minuters väntan kom äntligen bussen till Jerantut, klockan var runt femsnåret och vi klev på bussen och slappnade av.
Bussen åkte först på asfalterad landsväg som sedan övergick till en smalare och smalare lerväg mitt i djungeln. När vi åkt i ungefär två timmar stannade bussen på en station och chauffören klev av för rökpaus. Jag följde efter för att sträcka på benen lite och direkt när jag klev ut kom en man fram till mig och sa:

- Where are you from?
- Sweden.
- Ah I see, long way from home. Going to Taman Negara?
- Haha yeah, yes I am.
- Okay I've never been there so I can't give you any tips.
- Ah that's okay.

Samtalet fortsatte i några minuter till och han hade tjänstgjort i Australien och Nya Zeeland som militärpolis åt Malaysia när han var ung. Han ville gärna ut och se på världen igen men han hade varken ålder eller pengar sa han. När busschauffören kom tillbaka hälsade de på varandra och chauffören hoppade in. Mannen sträkte fram handen mot mig och jag skakade den och sa hej då.
Den resterande biten utav färden var inte så bemärkelsevärd då man inte kunde se ut på grund utav mörkret. Ungefär fyrtiofem minuter senare kom vi fram till Jerantut och började gå mot hotellet svarttaxichauffören rekommenderat. Helt OK ställe men en läskig receptionist. Han hade en femårings röst, fem centimeter långa naglar och ett läskigt leende. Intrycket blev inte bättre när han gled upp bakom Jonas och halvviskade ”smile”.
Rummet var litet men vi skulle bara stanna en natt. En sak vi hittills märkt väldigt väl är placeringen utav duscharna. Alla duschar sitter rakt ovanför toaletten, förstår inte riktigt hur man ska göra processen på smidigast sätt men hur man än gör är hela rummet blött när man går ut därifrån.
När vi kommit till rätta i rummet går vi ned på byn för att äta. Alla restauranger är stängda utom KFC (mannen i Kuantan vann till slut) så vi går in och möts utav en lång kö. När vi fått vår mat och sitter vid vårt bord bemöts vi som ett utställningsföremål. Alla barn står runt oss och hänger på vårt bord och bara tittar oss rakt in i ögonen. För att göra upplevelsen komplett kommer en knäpp uteliggare och ställer sig utanför fönstret vid vårt bord och klappar händerna och dansar och stirrar oss rakt in i ögonen. Skrämda utav uteliggaren men samtidigt fyllda utav barnens nyfikenhet lämnar vi restaurangen och småspringer tillbaka mot hotellet. Det har hunnit börja spöregna på malaysiskt vis så vi söker skydd utanför en klädaffär. När vi stått där några sekunder kommer ett butiksbiträde som säger att han vill byta Jonas nyinköpta tröja mot tio utav deras tröjor. Bytet äger aldrig rum men vi köper varsin tröja för RM1/styck (~2 kr).
Vi springer genom regnet tillbaka till hotellet och när vi väl kommit in på rummet går vi och lägger oss och kollar på TV tills vi somnar.

Måndag 30:e mars
Vi tar en sovmorgon och vaknar runt elvatiden. Väskorna är redan packade så vi tar på oss skorna och går ned till receptionen och checkar ut. Klockan har hunnit bli tio i tolv när vi kommit ned till busstationen så vi sätter oss för att äta brunch. Bussarna går kvart i en gång i timmen, men som sagt, det är inget att lita på.
När vi ätit klart märker vi att klockan är fem över halv ett så vi måste bege oss mot bussarna men innan det måste vi ta ut pengar. Det är lättare sagt än gjort när alla ATM's bara accepterar Bank Islam-kort. När vi väl lyckats ta ut pengar har vi även lyckats missa bussen och vår sista utväg är att åka minibuss upp till Tembeling. Det skiljer sig bara RM2 i pris så det är ingen större förlust. Vi passar även på att boka båtturen in i parken via samma företag som kör minibussen.
När vi kommer fram till Tembeling får vi vänta ungefär en kvart innan båten är klar och vi går ned till bryggen och kliver på.
Som alla fantatiska upplevelser är det svårt att beskriva båtfärden med ord. Ni ska få några nyckelord som kombineras med ett videoklipp och bilder.
Spöregn, brunt vatten, skarpa svängar, urinvånare, vattenbufflar, mjärdar i hundratal.


Efter tre timmars båtresa senare är vi framme. Vi möts utav en kvinnlig värd som presenterar nationalparken och berättar om alla aktiviteter och allmän information. Det hela känns som en charterresa så vi är snabbt borta. Väl uppe i byns centrum knallar vi runt och letar boende. Standarden skiljer sig ganska mycket från de olika ställena och priserna likaså. Vi hittar något medelbudgetalternativ på ett motell mitt i centrum. Stället är fräscht och nyrenoverat och vi har A/C och balkong på rummet.
Första dagen i nationalparken är inte allt för händelserik då klockan hunnit bli efter sex (inträde i parken rekommenderas inte efter klockan sex). Det enda som är nämnvärt är att Jonas tå fick agera sittpinne med inbyggd klösbräda åt en fågel som flög förbi balkongen. Resten utav tiden gick åt till att utforska området och äta. När klockan närmar sig tio går vi tillbaka till rummet och lägger oss.

Tisdag 31:a mars
Klockan tolv lämnar vi rummet och går på brunchjakt. En lätt match då alla restauranger flyter omkring längs hela flodsträckan. När vi ätit klart går vi tillbaka till rummet och byter kläder till lite mer djungelfashion.
Vi kollar som hastigast på kartan och går iväg. När vi kommit fram till den platsen där den påstådda ingången borde vara är det heltomt. Vi frågar en man och tydligen har jag lotsas oss till fel ställe, jag var inte idel öra när informationskvinnan sa att ingången till parken var på andra sidan floden.
Vi vänder om och går tillbaka till rummet för att byta kläder igen, det var omöjligt att röra sig i långbyxor även fast det rekommenderades.
Färden leder ut från rummet ned på gatan vidare ned till floden. Väl framme betalar vi en man i en båt för att ta oss över till ingången. Avgiften är RM1/person.
Vi möts utav en brant trappa men ingen utmaning och går raskt uppför den och in i skogen Vägen går först genom en turistresort där en öl kostar RM20, vilket är svindyrt, och sedan in i den verkliga regnskogen. Vi har inte så mycket tid på oss eftersom vi kom iväg så sent så vi väljer en lite kortare led.
Vägen går genom tätbeväxt regnskog och växter och djur är överallt. Om man går en meter bort från stigen är man totalkamoflerad och uppäten utav skogen och ingen förbipasserande kan märka dig. Vi stöter mest på insekter och växtlighet men även ett antal fåglar, men som sagt, man ser inte vad som kan lura tjugo meter åt sidan. Den lättaste utvägen informationsmässigt är att bara smälla upp ett par bilder, så här kommer bilderna.
Väl tillbaka på rummet bytte vi kläder och vilade ett tag för att sedan gå ned till caféet. Vi beställer in två milkshakes men får någon konstig isblaska och betalar därefter. Halvt missnöjda fortsätter vi ned mot floden för att hitta middag. Vi väljer en restaurang och går in. Det tar lång tid innan vi får maten och innan Jonas mat ens hunnit svalna har jag ätit upp min. Portionerna var barnsligt små så jag beställer en till, den tar ännu längre tid att tillaga så middagen spenderas mest i väntan. Inte ens efter två maträtter känner jag mig riktigt mätt men vad ska man göra, U-landsproblem.
Tiden efter middagen har spenderats till skrivande och vilande.

Ovan: Indiana Jonas

Onsdag 1:a april
Eftersom vi fått blodad tand utav regnskogen tänkte vi prova på en canopy walk. Det är en smal bro upphängd fyrtio meter upp i luften mellan träden. Vi lämnar rummet klockan tolv efter frukost och beger oss över floden med en båt. När vi kommit till andra sidan kommer vi på att vi glömt tillstånden så jag vänder om och åker över floden igen, hämtar tillstånden och åker tillbaka. Vi går över stenplattorna genom turistresorten som är uppsmälld precis framför ingången till nationalparken och in i regnskogen. Vi går samma väg genom skogen som gårdagen.
Efter en och en halv kilometer är vi framme, en ganska kort och lagom tur då värmen och luftfuktigheten gör sig lätt påmind när man rör på sig.
Det kostar RM5 att gå upp, en avgift som är lätt värd att betala. Det är tio plattformer med nio broar som kopplar samman allting. Hela bron är ungefär fem hundra meter lång och fyrtio meter över marken på sina högsta ställen. Platåerna är uppbyggda runt träd och ger en väldigt fin utsikt över skogen. Man tänker inte riktigt på hur högt upp man är när man tittar ned. Alla trädkronor under en ser ut som buskar och det är först när man tänker på att träden man tittar ned på är högre än de flesta svenska träd. Då kan man börja relatera till höjden på träden som är fyra gånger högre.
Efter en väldigt svajig och imponerande färd över broarna kommer vi ned på marken igen. Vi går tillbaka till vårt rum för att byta om och svalka oss lite. Efter vilan och ombytet är det dags för middag. Maten bra allting bra. Ligger på latsidan just nu så det är lättare att visa allt med bilder.


Torsdag 2:a april
Den första, och egentligen enda, punkten på vår to-do-list för dagen är fiske. Vi vaknar runt klockan tio och kilar ned till de flytande restaurangerna på floden för frukost. Efter frukost går vi uppför den branta och ojämna backen tillbaka till hotellet för att byta om. När bytet är gjort fortsätter vi bort mot turistinformationen där man kan hyra fiskespön. Inne i det lilla huset där turistinformationen finns spelas Sugarplum Fairy i bakgrunden.Mannen i kassan förklarar för oss hur och vart vi fiskar bäst och vi betalar och går ut och bort mot flodbanken. Tydligen använder man inte fiskedrag här, det är lite som att bottenmeta med dåligt sänke. Till en början använde vi oss utav brödbitar men de smulades sönder efter ett par kast så vi övergick till mask.
Det tog ett tag innan vi hittade ett ställe att gräva efter mask på, man vill inte ställa sig och gräva på någon annans gård eller mark. Till slut hittade vi ett bra maskställe, snittade nog två maskar per gräv. Inte bättre än i sommarstugorna i Sverige men vad gör det när vi lyckades fylla burken.
Det började regna när vi fått tag på alla våra maskar. Vi lämnade de mest ömtåliga sakerna i vårt rum och begav oss tillbaka mot flodbanken. Regnet öste ned på riktigt nu, malaysiskt regn går rakt genom kläder och hud och genom själen och ut på andra sidan och när det kommit ut är man ren men samtidigt väldigt smutsig.
Vi såg nog väldigt dumma ut när vi stod på flodbanken och kastade och skrattade i spöregnet när resten av världen stod under ett tak och kollade på. Båtar passerade och vinkade och skrattade tillbaka när de som alla andra sökte skydd undan regnet. Åskan började dra in över oss och hälsorisken blev överhängande hög med fiskespön högt i skyn mitt ute på en öppen flodbank. Vi begav oss tillbaka och på vägen mötte vi blickar under uteserveringarnas tak som skrattade och pekade och frågade om vi fått någon fisk. Vi hade kunnat säga att vi fått världens största fisk men det hade ändå inte ändrat det faktum att västerlänningar är dumma som blöter ned sig frivilligt. Väl tillbaka på hotellet började hela receptionen skratta när vi klampade in och blötte ned allt omkring oss så vi log åt dem och gick uppför trappen och in i rummet.

Ovan: Maskoptimist
Nedan: Maskpessimist

När vi torkat och vilat och samtalat lämnade vi rummet för att lämna tillbaka våra spön. Vi stötte inte på några problem och vände tillbaka mot rummet igen. På vägen tillbaka köpte vi fika och satte oss i rummet och kollade på 24 och läste och fikade.
Runt klockan åtta gjorde sig hungern påmind så vi lämnade rummet för att äta. När vi kom fram till restaurangen där vi planerat att äta samt boka bussbiljetter såg vi att det bara var ett par som satt där. Ett par som vi lyckats följa efter ofrivilligt. Vi kände att det skulle verka konstigt om vi hade ätit på samma ställen tre gånger i rad så vi valde att avvakta ett tag. När vi avvaktat i en halvtimme fick det kvitta, vi skulle ändå inte se människorna igen. Efter måltiden köpte vi bussbiljetter och gick tillbaka till rummet för att packa och sova. Jag ställer klockan på kvart i sju.

Fredag 3:e april
Klockan ringer kvart i sju. Jag tar upp mobilen och trycker ”OK” för att snooza. Klockan ringer inte mer och när vi vaknar är klockan tre minuter i åtta. Paniken stiger i rummet och vi rusar upp för att packa så snabbt som möjligt.
När klockan är runt kvart över åtta rusar jag ned till mannen vi köpte bussbiljetterna utav för att leta efter alternativ. Han går inte att finna men hans kompisar börjar ringa febrilt efter honom och de säger att jag ska springa upp till busstationen för att leta efter honom. Jag springer allt vad jag kan upp till busstationen men där finns varken buss eller man och ingen vet vart kontoret ligger. Löpande in i hotellreceptionen ber jag receptionisten ringa bussföretaget och kolla när nästa buss går. Hon slår numret men ger mig luren och går därifrån. Jag försöker göra mig förstådd men det går inte, kvinnan i luren är fast besluten om att jag försöker boka en bussbiljett till Kuala Lumpur på nytt så jag lägger på och springer ned till restaurangen igen. Väl där har de fått tag på mannen och en kille skriker åt mig att hoppa på hans blåa motorcykel. Han skjutsar mig i hög hastighet utan hjälm tillbaka till busstationen där jag möter upp biljettmannen. Först börjar han skälla ut mig för att vi inte var där i tid men då får jag nog och säger åt honom att han har ingen som helst rätt att vara förbannad på mig eftersom biljetterna ändå var betalade och han blir tyst. Efter lite slingrande och onödigt förklarande från hans sida lyckas han få ur sig att han ska ordna så att vi kommer på nästa buss från Jerantut till Kuala Lumpur. Det enda vi behöver göra är att ta lokalbussen till Jerantut.Jag går tillbaka till rummet och jag och Jonas diskuterar alternativen en stund för att sedan äta frukost. Efter frukosten är klockan tjugo i tio och vi går till busstationen och kliver på bussen. Sätena är ganska trånga och man får väldigt ont i knäna under resans gång. Om man bortser från den fysiska smärtan i knäna och den psykiska i att missa bussen var bussresan trevlig. Vi ser vattenbufflar på vägen och möter bilar i trånga kurvor. Bussarna åker oftast med den främre dörren öppen för att använda fartvinden som fläkt så man kan kolla rakt ut på vägen om man vill, det är härligt.
När vi kommit fram till Jerantut kliver vi av och börjar leta efter bussen som skulle gå halv tolv. Vi ser ingen buss så vi börjar fråga oss fram. En man hänvisar oss till bussbolagets lilla biljettkontor så vi går dit. Väl framme vid biljettluckan säger kvinnan att det bara går en buss per dag. Vi grips av besvikelse då mannen har lurat iväg oss till en annan stad grundade på falska förhoppningar. Aja, nu är vi här och vi kan inte göra något åt saken. Vi bokar en biljett hos ett annat företag vars buss går halv två. Hungern börjar göra sig påmind igen så vi söker upp ett café att fika på. Jonas beställer in ris och kyckling och jag beställer in indiskt plattbröd. Efter några koppar te och kaffe kan det vara smart att göra ett toalettbesök innan man sätter sig på bussen. Vi går in på en restauran och frågar efter toaletten. Som vanligt är det bara ett hål i marken och jag ställer mig utanför och väntar. När jag står där och väntar kommer kvinnan som driver restaurangen upp och säger åt mig att gå in i ett tvättrum, när jag försöker öppna dörren slår hon mig på armen och säger ”NO SMOKING!”, jag förstår inte vad hon menar och hon springer iväg skrattande och lämnar mig kvar som ett väntande frågetecken.

När vi är klara går vi bort mot bussen och kliver på. Bussfärden tar ca tre timmar och är inte alltför spännande, förutom att det regnar in genom taket.
Väl framme i Kuala Lumpur kliver vi av och börjar navigera oss mot vandrarhemmet vi hittat på Internet. Vi tar monorailen mot Chow Kit som bara är en station bort. När vi kliver ut på plattformen på Chow Kit ser vi vandrarhemmets skylt klart och tydligt och går mot det. När vi kommer fram tar vi hissen till fjärde våningen och tar av oss skorna och stiger in i receptionen. Tydligen är alla rum fullbokade över helgen förutom en säng i en tolvbäddars mixdorm. Ägaren föreslog att en utav oss kunde sova på soffan och den andra i sängen. Vi tackade nej till erbjudandet eftersom soffan redan var upptagen, av en katt. Vi bokade fem nätter från och med söndagen och frågade om han kunde tipsa om annat boende över helgen. Han tipsade om två ställen men sa att nästan allt omkring här var fullbokat.
Mycket riktigt var första alternativet fullbokat så vi fortsatte längs gatan och skannade neonskyltar med ögonen. Man ska inte döma en bok efter omslaget men när det finns fem hotell bredvid varandra är det lättast så.
En gammal kvinna sitter bakom receptionsdisken och hon svarar ”Seventy ringgit per night” när vi frågar vad det kostar. ”No Internet access” svarade hon på andra frågan och förstod att vi inte skulle ta rummet. Hon sken upp som en sol när vi sa att vi ville stanna två nätter och skrev ned våra detaljer och gav oss nyckeln. Rummet ligger på andra våningen och är fint. Sängarna är stora, nästan dubbelsängar och vi har toalett och dusch på rummet. Vi har till och med TV!
När vi varit inne i rummet ett tag börjar det spöregna och åska riktigt mycket utomhus så vi avvaktar med lite 24 tills det avtar. Det slutar regna runt klockan sju och vi ger oss ut på matjakt. Vi tar en tur genom kvarteret och går genom massa stånd som är uppsatta där det säljs förfalskade Rolexklockor och färska frukter. Vi hittar en restaurang som verkar trevlig och när vi kommer in får vi rikligt med service. Vi är restaurangens enda kunder och får all uppmärksamhet från hela personalen. Det är en indisk restaurang och för första gången tar sig ägaren tid att förklara menyn genomgående istället för att skratta när man frågar vad alla maträtter är. Vi beställer ris och kött och han rekommenderar en sorts roti med fiskgryta som plockmat. När vi ätit färdigt kommer han tillbaka och frågar oss om vi vill ha kaffe eller te. Han visar menyn över drycker och rekommenderar ett indiskt te som innehåller färsk mjölk och ingefära. Vi slår till och det är en smakupplevelse. I början smakade det inte så mycket men det blir godare för varje gång.
När vi reser oss för att gå därifrån kommer all personal fram till oss och tackar oss och ber oss att komma tillbaka. Innan vi går tillbaka till rummet går vi förbi 7-eleven och köper chips och dryck som vi ska avnjuta i samband med filmkväll. Filmkvällen blev lyckad och vi, eller jag i alla fall, somnar runt tolvsnåret. Jonas stannar uppe ett tag till för att följa hockeyn från vår balkong där han lyckats hitta ett oskyddat trådlöst nätverk.

Lördag 4:e april
Dagen börjar med att jag går ned till receptionen och förlänger vår vistelse med en natt till då kvinnan i receptionen bara tagit betalt för en natt. Det var inga problem och efter lite morgonfixade beger vi oss ut på Kuala Lumpurs gator. Vi går en sväng runt kvarteret innan vi går bort till monorailstationen och köper en biljett till Imbi där den stora gallerian Berjaya Times Square ligger. Som de flesta andra moderna städer har även Kuala Lumpurs monorail sin A/C inställd på den lägsta möjliga temperaturen, vilket är skönt och svalkande direkt när man kliver på, men som kan ställa till med obehagliga värmechockar när man kliver ut i värmen. Tur för oss att ingången till gallerian bara är några fotsteg bort. När vi väl är inne förstår vi inte riktigt innebörden utav storleken på gallerian, vi har läst att den har en berg- och dalbana inomhus men det är svårt att sätta text till relation med verkligheten. När vi har gått in till mitten utav gallerian kan vi se bottenvåningen två våningar under oss och taket tio våningar över oss. Det är alltså taket på gallerian, själva byggnaden sträcker sig totalt fyrtioåtta våningar över mark och innehåller förutom ett nöjesfält även två lyxhotell.
Vi börjar med att vandra runt de tre första våningarna och man häpnas utav nästan allting. Det finns konceptbutiker med de senaste Sonyprodukterna och lyxbutiker som säljer klockor för flera hundra tusen till små skoförsäljare och folk som kränger plastarmband direkt från väskan. När klockan börjar närma sig två på eftermiddagen kommer vi på att vi inte ätit frukost än, det är lätt att man glömmer bort magen när ögonen får styra en genom skyltfönster efter skyltfönster.
När vi stillat hungern med lite västerlänsk snabbmat fortsätter vi med att utforska våning efter våning. Gallerian innehåller förutom Asiens största inomhusnöjesfält även Malaysias första (och enda?) IMAX-biograf. Golvytan täcker ungefär sju hundra tusen kvadratmeter och är Malaysias största byggnad till yta och storlek, lägg märke till att den inte är högst.
Efter att ha spenderat åtskilliga timmar inne i gallerian beger vi oss hemåt igen för att vila och äta middag. Middagen spenderas på ett lokalt matställe och det finns inte så mycket mer att säga om det än att maten var bra.


Söndag 5:e april
Idag är det dags för utcheckning från vårt nuvarande hotell så vi tar en liten sovmorgon och vaknar runt elvasnåret. Vi packar och gör oss i ordning och checkar ut klockan tolv. Ut på gatan och in i värmen. Gatan leder oss fram till vårt bokade vandrarhem. Vi tar hissen upp till fjärde våningen och tar av oss skorna och går in genom glasdörren. Där möts vi utav Mohammed, ägaren till vandrarhemmet, och han visar oss vårt rum. Rummet är ganska litet och spartanskt, nedköp jämfört med förra stället men här har vi i alla fall Internet. Trodde vi. Visst, vi har Internet, men det är väldigt segt och ostabilt (0.06 Mbit/s). Det finns mycket att säga om stället men att förklara det i detalj känns bara onödigt då det nog inte är så intressant. Det finns ett tv-rum, bibliotek, kök, tre datorer att använda och massa information om staden.
Nu börjar jag få påtryckningar från Sverige att fatta mig kort och publicera skiten. Sagt och gjort.