Tio dagar @ Tioman

Fredag 13:e mars 2009
Innan vi sålde våra kroppar till sängens gap packade vi väskorna i förebyggande syfte. Klockan är runt tio på kvällen och dagen har inte varit så händelserik, mest regn och vilande. Mannen med kepsen klagade på att jag skrattade.

Lördag 14:e mars 2009
Dagen börjar klockan sju. Tysken, asiaten och han med kepsen sover.
Tio över sju duschar vi och kommer tillbaka till rummet femton minuter senare. Tysken är borta.
Halv åtta äter vi frukost. Asiaterna som åt smör från en tallrik äter fortfarande smör från en tallrik. Vi hör några svenskar innan vi lämnar restaurangen. Fortfarande smör på asiaternas tallrikar.

Kvart över åtta checkar vi ut och börjar gå mot Queen Street och Rochor. Vi kommer fram runt halv nio och missar precis buss 170 mot Johor Bahru. Vi går in på 7-eleven och köper vatten. Efter ca femton minuters väntande kommer nästa buss och vi hoppar på. De försökte inte lura oss att köpa en extrabiljetter för våra väskor som vi förutspått.
Färden går genom Singapores nordöstra delar och mynnar senare ut på motorvägen som leder in i Malaysia.

När vi kommer fram till Woodland Checkpoint får vi kliva av bussen, gå genom passkontroll, åka nedför en rulltrappa, vänta på bussen för att sedan hoppa på bussen. Värmen är näst intill outhärdlig i lokalbussarna som saknar riktig A/C. Ett antal minuter senare är vi framme vid Johor Bahru Checkpoint. Samma procedur, stiga av, fylla i immigrationspapper, passkontroll, rulltrappa, vänta, kliva på. Bussen tar oss fram till Larkin i Johor Bahru.

När vi kliver av bussen slås vi inte bara utav hettan utan också av alla hawkers. Deras funktion är att skrika la-la-la-la-la-la-KUALA LUMPUR så högt de kan för att locka biljettköpare. Den första vi frågar om biljetter till Mersing vill ha RM150 för två manliga resenärer. Vi känner oss osäkra för det är alldeles för högt, dessutom skulle bussen komma fram klockan fem på eftermiddagen, vilket är för sent.

När hjärnan bara skriker ”PANIK PANIK GIV MIG RO” vet man att bristningsgränsen är nära. Vi satte oss på parkeringen under ett träd och drack vatten, läste i Lonely Planet och funderade. Väl bevattnade och pålästa gav vi oss i kast med ett nyss bussbolag. Detta företag ville ha RM12 per person och deras buss skulle komma fram runt fyra. Givet val.

Med biljetterna på fickan satte vi oss på McDonalds (skönt att känna sig hemma hundra miljoner mil från folkhemmet). Big Mac & Co för ca RM8, ~18 kr. Vi satte oss ned vid samma bord som två lokalinvånare i sena tonåren. En flicka och en pojke. De frågade vart vi kom ifrån.

- Sweden
- Okay. Did you say Switzerland or Sweden?
- Sweden.
- Is that the country with the yellow cross on blue background or the white cross on the red background?
- The yellow and blue one.
- Okay, it's a nice country!

Pojken berättade om Malaysia, vart vi borde åka och vad vi fann i de olika regionerna i landet. Östkusten var mer kulturellt och mindre utvecklat, mer genuint. Västkusten var nästan tvärtom med mer utvecklade städer och bredare kommunikation, alltså mer urbaniserat och inte alls lika äkta.
Klockan är tjugo över ett och vi tackar för samtalet. Vår buss går halv två från hållplats tjugoåtta.

Bussen var fin med bra ventilation. Någon hade snytit sig i gardinen, det var dåligt.
För att göra en halvlång bussresa kort går den att sammanfatta med några ord. Regnskurar, dussintalet livsfarliga omkörningar i fel körfält, apor i de kringliggande skogarna, folk som badar i brunt vatten, en vildhäst som betar utanför ett industriområde. Riktigt intressant och rolig färd faktiskt!

När vi kommer fram till Mersing springer en kille in på bussen och skriker ”Tioman? Tioman?”. Vi säger ja och han leder oss in till sitt kontor där man bokar biljetter till färjan. Tråkigt nog har vi missat den sista färjan men på grund utav efterfrågan har en extrafärja satts in som går klockan halv nio på kvällen, det betyder att vi skulle komma ut till Tioman runt tiosnåret, vilket är alldeles för sent. Vi fick senare reda på en till tråkig sak, vi har prickat in en stor och populär skolledighet, exakt precis på dagen, så boende kan vi tydligen glömma om vi inte förbokat.
Mannen lägger fram ett erbjudande om att han kan boka en stuga åt oss, för RM110/natt. Inte det lägsta priset men vi slår till. TV, varmvatten, dusch, toalett och två sängar inkl. frukost. Allt vi behöver. Dock väljer vi att ta färjan nästa dag istället för klockan börjar bli mycket. Mannen rekommenderar ett hotell i staden som heter Mersing Hotel.

Vi går bort till hotellet, tar ett dubbelrum för RM45/natt. Rummet har toalett, A/C och två sängar. Hotellet är i ganska dåligt skick men vem kan klaga när man betalar ca 50 kr per person och natt. När vi kommer in på rummet säger Jonas att man knappast kommer att hitta några oskyddade nätverk i den här lilla staden. Tänk så fel han hade när han märkte att det var GRATIS trådlöst bredband i hela staden, relativt snabbt dessutom!

Efter att vi gjort oss hemmastadda i rummet beger vi oss på stadsvandring. Det är varmt och fuktigt och skönt i luften när vi traskar gatorna fram. Alla butiker är små och säljer allt mellan grytor till soft air guns. I alla butiker vi går in i möts vi av frågande och intresserade blickar. Jonas hade läst att alla malajer hade ätit glosoppa. Det stämmer, dock inget negativt utan tvärtom.

Vi ser inte så många restauranger och vågar inte riktigt riskera turistmage natten innan vi ska åka båt till en avlägsen ö så vi äter middag på KFC (vi är sjukt tråkiga men gör det bättre själva om ni kan).

Maten bra, allting bra, vandringen fortsätter mot en livsmedelsaffär för att inhandla toalettpapper, väldigt viktigt om man är västerlänning. När vi plockat på oss toalettpapper och vatten börjar vi gå mot kassan. Där får vi syn på glasspriserna, RM1/st. Ca 2.50 kr för en glass.

Vi lämnar affären med påsen fylld utav toalettpapper, vatten, batterier och tuggummi. Glassen har vi i händerna.

Väl tillbaka på hotellet erbjuds bokläsning och sömn. Vi slår till och en timme senare är rummet hem åt våra drömmar och A/C:ns brummande.

Söndag 15:e mars 2009
Vi vaknar klockan någonting. Vi vaknar klockan halv sju. Vi vaknar klockan sju. Jag vaknar klockan kvart över åtta och då är Jonas påklädd. Eftersom väskorna är ouppackade går det snabbt. Benen får mina shorts. Överkroppen får min t-shirt. Fötterna får mina sandaler. Ryggen får mitt hem.

Vi bor nära hamnen, färden dit tar tio minuter till fots. När vi kommer fram kliver vi på färjan, djungelns lag gäller och köer är inte uppfunna än.

Båten hoppar över vågorna, det regnar ute. En pojke bredvid mig kräks, två sekunder senare kollar alla på pojken, tre sekunder efter detta kräks tre fjärdedelar av båten samtidigt. Hälften av människorna lämnar kabinen och går ut.

Färden tar ungefär en och en halv timme. Vi kliver av i Tekek och får skjuts av en jeep mot Juara. Resan genom djungeln är helt otrolig, vi sitter på jeepens flak. Föraren kör minst sjuttio kilometer i timmen på en alldeles för smal väg. Man känner sig som en gerillasoldat på flykt från verkligheten. Det enda som saknas är min gyllene AK47. Regnet öser över oss, verkligheten är på riktigt, flaket fylls av vatten. Hade vi åkt några minuter till hade vi kunnat bada och leka och leta skatter på jeepflakets botten.

När vi kommer fram till Juara hjälper föraren oss av med packningen. Han ber om ursäkt för regnet men vi säger att det inte var hans fel. Det är vår upplevelse.
Incheckningen gick bra, vi överlämnade ett kuvert och fick vår nyckel. Vi passade även på att äta lunch, stekta nudlar och havsdjur, bland annat bläckfisk.

Vi ägnar dagen åt att bada i det perfekt tempererade vattnet, regnet har piskat upp sanden så det är inte lika azurblått som på vykorten men perfekt ändå.

Det är gott om lokalbefolkning och alla verkar arbeta på restaurangen, den som är närmast kassan tar betalt. Alla är trevliga och hjälpsamma. Engelskan ute på ön är näst intill obefintlig men det är inget större hinder så länge de förstår no peanuts, och det gör de.

Stugan är mysig men tydligen redan bebodd, det bor en liten salamander här, den satt i fönstret när vi kom in. Den kanske har ett namn men jag har inte fått det än.

Jag åt stekt currybiff och Jonas åt svartpepparbiff, båda med ris, till middag.

Maten bra, allting bra, som vi säger på andra sidan jorden.

Måndag 16:e mars till söndag 22:a mars 2009
Hittills har dagarna varit ganska fuktiga. Mycket moln och delvis regnigt. Första dagen vi var här fick vi smaka på århundradets spöregn, i alla fall i svensk bemärkelse. Det som mestadels fyllt dagarna är badande och vilande. Vattnet är underbart och stranden likaså.

Omgivningen är aktiv av både människor, djur och natur. Det är mycket människor i rörelse och man ser många nya ansikten var dag. Det är mest barnfamiljer som bor omkring oss och varje morgon har man vaknat av ivriga barnfötter som rusar över verandan mot vattnet.

Vi har utforskat hela stranden grovt och följt den enda vägen som leder genom byn till sitt slut. Vägen kantas av otroligt många caféer, stugor och restauranger. Jag vet inte hur många som bor här året runt men en restaurang, ett café och en stugby hade lätt räckt till åt alla. Man märker att hela byn lever på turismen. I ett hus ligger tre caféer vägg i vägg, till exempel.

Det finns också ett antal mini marts där man kan köpa diverse dagligvaror som kulspetspennor och bensin och glass och nudlar och potatis och såser och inlagda bläckfiskar. Man tar av sig skorna innan man går in och handlar. Byn har även en liten moské och en skola. Skolan har en basketplan och ett badmintonnät.

I mitten av byn ligger piren, den sträcker sig säkert hundra meter ut i vattnet och förstör strandens helhetsintryck enormt mycket. Runt piren och under pirens tak susar det små och jättesnabba svalor. Ibland blir man osäker på om de verkligen har koll på vart de flyger. Längst ut på piren hänger byns pojkar med sina fiskespön. Nästan alla röker och har kört lättmotorcykel utan hjälm dit ut, oavsett ålder.

Stranden är indelad i tre mindre delar. En åmynning allra längst norrut sätter början på den norra stranden. Den norra stranden fortsätter till piren, man kan gå under piren om man vill men det har ändå blivit som en uppdelning, vilket verkar logiskt. Vi bor mellan piren och åmynningen. Efter piren forsätter stranden ett par hundra meter fram till en till åmynning där det är väldigt stenigt och skogen växer ut i vattnet. För att komma till den allra södraste stranden får man gå på vägen eller simma runt växtligheten. Den södra stranden har de största vågorna och mitt på stranden finns ett stenpar som enligt sägnen är hela öns grund. Vid strandens slut mynner ännu en till å ut.

Bergen som omger byn är trevligt höga och ger en mysig och isolerad känsla. Bergen är täckta utav tät regnskog och man ser nästan ingen skövling eller svedjebränning vilket känns bra till skillnad från färden i bussen på fastlandet. Där såg man hur mycket skövling som helst och marken utnyttjades inte ens till odlingar.

Maträtterna som serveras i restaurangerna består mestadels utav nudlar, ris, sjödjur och grönsaker. Vill man ha biff får man betala lite mer. En middag kostar ca RM15-20 per person, ungefär 35-45 kr. Då är det stora portioner och dryck inräknat. I frukostväg är det nästan bara äggrätter som serveras. Där vi bor kan vi välja mellan äggröra, lökomelett, pannkakor och toast tillsammans med färskpressade juicer som vattenmelon, lime, apelsin och ananas. Man får äta hur mycket frukost man vill och det finns inga riktigt fasta serveringstider. Det har hänt att vi kommit dit runt elva och det har inte varit några problem alls.Vad gäller kommunikation med omvärlden är den väldigt knapp. Det finns inget riktigt Internet och inga telefonkiosker. Vi har inte kollat om man får ringa internationella samtal mot en mindre avgift men det är väl inte hela världen om man är isolerad en vecka.

Det enda vi egentligen saknar för tillfället är hängmattor och en redig solbränna.


Söndag 22:a mars till onsdag 25:e mars 2009
Klockan tolv var det dags för utcheckning. Vi var uppe med tuppen för att äta så mycket frukost vi orkade. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till vår stuga för att hämta väskorna, det var sagt att vi skulle åka mellan ett och halv två men det var krångel med vägen så vi kom inte iväg förrän klockan halv tre. Under tiden vi väntade på bilen fick vi stanna i vår stuga, vilket var väldigt snällt och trevligt gjort av dem.

Bilfärden var som väntat väldigt upplevelserik. När vi åkt ungefär halvvägs kom vi fram till vägkrånglet. Det var ett vägarbete som bromsade upp den lätt trafikerade vägen. Vi fick kliva ur bilen och gå förbi den våta cementen och hoppa in i en parkerad bil i slutet av delen som var under reparation. Eftersom det bara var vi som var passagerare blev färden ganska avslappnad och mer ”privat”. Vår förare var även hotellägaren så vi kände honom sedan tidigare. Han stannade vid alla ställen där ett fototillfälle gavs vilket var väldigt uppskattat. Han talade om naturen under färden och en av sakerna vi reagerade på var när han sa:

- Our wood is better than yours.
- Okay?
- Yeah, Scandinavian wood is bad, it's not hard enough. Ours is better.

Eftersom man inte direkt är påläst inom ämnet kunde man bara svälja förolämpningen. Jag tror fan att svenskt trä kan spöa skiten ur allt annat.


Vår förare skjutsade oss genom hela Tekek och fram till trappen som leder in i djungeln mot Air Batang (a.k.a ABC). Det var en ganska lång färd till fots att gå, ca två kilometer, när solen bränner genom ben via hud via solskydd via textil.

Malaysiaboken var nedpackad djupt inne i Jonas väska så vi vandrade runt opartiska och dömde boende efter fasad och pris. När vi kommit fram till slutet av stranden hittade vi ett boende vi kände oss nöjda med. Fläkt, dubbelsäng, en utdragbar mindre säng, dusch och toalett.

Stranden är ganska stenig nu när det är lågvatten men det går bra att bada. Vattnet är klarare här, som skapat för snorkling. Två små bäckar mynnar ut i den norra delen av stranden precis där vi bodde så det fanns gott om småfisk i vattnet.

Huvudkosten har bestått utav nudlar och chips. Det finns restauranger men ingenting känns egentligen lockande. Det är lägre standard här men priserna står ändå kvar, så vi valde billigaste alternativet eftersom vi var ganska begränsade valutamässigt (det går inte att betala med kort).

Dagarna flyter på snabbt och vi fyller dem mest med bad och sol och samtal. Vi har träffat många roliga människor i den närmaste baren som drevs av en inföding som kunde säga: ”Hur mår du?”. Han försökte imponera på oss, det gick inte.


Onsdag 25:e mars 2009
Sista dagen i ABC. Vi vaknar vid tiosnåret och börjar packa. Jonas har fått myror i väskan, små små myror. Två timmar senare checkar vi ut och beger oss söderut tillbaka mot Tekek.

Solen steker sinnessjukt mycket och det känns som att man ska svimma flera gånger. Det är ca fem kilometer tillbaka till Tekek men det känns som en mil. Det finns bara en sak till som är värd att nämna och det är sopbränningen. I slutet av stranden är den allmänna soptippen där brasan brinner dygnet runt. Lukten jagar bort den mest härdade människa men lockar tydligen flockvis av apor.


Väl framme i Tekek sätter vi oss och väntar på färjan. Klockan är runt ett och färjan går halv fem. Eftersom vi inte ätit frukost sätter vi oss för att äta. Mitt i måltiden kommer en mörk tjej och frågar någonting, ingen av oss förstår vad hon säger innan det går upp för mig att hon talar svenska. Det var helt sjukt att man inte förstod svenska längre, eftersom språket är så isolerat i en grupp på två börjar man tappa språkuppfattningen. Vi talar självklart svenska med varandra men vi hör inga andra röstlägen och dialekter än våra egna, så man känner sig lite off när man hör det från någon annan.

Färjan är en halvtimme försenad så vi kommer fram till Mersing runt sju. Vi går tillbaka till vårt gamla hotell och bokar ett dubbelrum för två nätter. På vägen till hotellet stötte vi på en kanadensare vi träffat i ABC som vi hälsar som hastigast på.

För tillfället är vi på hotellrummet och gör inte så mycket, Jonas väntar på att klockan ska bli två här så han kan lyssna på hockey på radion.

Grattis Singapore!

Efter ett skrämmande stopp i Singapores tull (fällknivar som spökar) är vi äntligen stationerade i staden. Vi bor på ett hotell som heter Lookout @ Mt. Emily i ett sexbäddsrum tillsammans med en britt och en tysk.

Singapore är ett litet land och en stor stad. Det finns människor från alla kulturer och religioner som alla smälter samman i den stora grytan kallad Singapore. Eftersom vi bor i Little India är det väldigt färggranna hus och alla försäljare längs gatorna säljer textilier och Bollywoodaccessoarer i sprakande färger. Allt har paljetter.

Kvällen då vi kom hit gjorde vi inte mycket förutom att leta boende. Den största chocken var nog värmen och fuktigheten, från en luftkonditionerad terminal till en vindstilla stad. Från tjugoen grader celsius till trettiofem. Det är lufttemperaturen. Man kan känna hur asfalten värmer rakt genom skosulan.

Väl utvilade och nyvakna tar vi hissen till första våningen, trampar vidare mot restaurangen och sätter oss vid ett bord. Det är mest européer runt oss. Det sitter några asiater längre bort som äter smör från en tallrik. Frukosten är ungefär kontinental, fast med en touch av Singapore. Kycklingkorv, kycklingskinka, fruktsallad, rostat bröd, jordnötssmör, sylt, mjölk, flingor, apelsinjuice, olika kaffesorter som alla smakar likadant, någon sorts pastagratäng, vita bönor och slutligen majs i en skål. Asiater verkar gilla smör för de äter fortfarande smör från tallriken.

När frukosten landat i magen går vi ut från hotellet, där stöter vi på en man som frågar om vi vill ha skjuts, mot betalning alltså, men vi avböjer. Han följer efter. Kedjeröker. Pratar. Vi pratar tillbaka och plötsligt har vi en konversation.

Han följer oss till MRT-stationen Little India där vi ska köpa biljetter till City Hall. Han köper sina biljetter först och när han ser att vi har lite pengar på oss vänder han på sig och försvinner i folkmassan. Skönt.

City Hall är centralstationen, belägen under en stor galleria. Vi börjar med att utforska gallerian innan vi går ut på gatan. Stor galleria men allting är dyrt.

Väl ute på gatan börjar vi gå mot parlamentsbyggnaden, vi knäpper lite kort och fortsätter förbi. Nästan hela dagen ägnas åt samma procedur. Kamera. Klick. Gå.


Efter en stunds vandrande vill vi äta, det som känns mest säkert är Burger King. Tråkigt tänker ni men hamburgarna var faktiskt väldigt mycket godare här än i Sverige, Australien och USA.

Färden forsätter sedan ut från Burger King och ned mot vattnet, vi följer ett restaurangstråk som ligger på en smal gågata längs hamnen. Alla vill att vi ska äta hos dem.

- Sir you hungry?!
- Sir look here, good food!
- Sir eat here!
- Sir cheap food!
- Nej tack, not hungry.

Det slutade hur som helst med att vi fastnade på en restaurang även fast vi var mätta. Dock ingen mat utan bara dryck, värmen sålde oss.

När vi satt under uteserveringens plasttak började det regna, värmen sjönk inte, fuktigheten sjönk inte. Riktigt skönt tropiskt regn. Luften blev friskare.

Vi gick ut från restaurangen, betalade S$8, blev tillsagda att vi skulle betala S$9.72 istället eftersom priserna inte var inkl. GST och service fee. Dumma européer.



Fötterna förde oss vidare bort mot hamnen där vi valde att vila. Vi började läsa på en skylt där det stod ”Nokia Music Festival” eller liknande. Tydligen spelar of Montreal den trettonde. Givet tänkte vi.

Vi gick in i teaterbyggnaden för att kolla runt lite. Vi gick ut ur teaterbyggnaden för att fota lite. Vi gick vidare för att strosa runt lite.


Efter en stunds strosande kom vi fram till ett museum, ”Asian Civilisations Museum”. Inträdet kostade S$5 per person vilket verkade rimligt. Den första utställningen vi gick in till visade Singapores historia och uppkomst. Det var skönt att få lite mer kött på benen angående landets historia.

Resten av utställningarna var uppdelade regions- och religionsvis. Southeast Asia, West Asia/Islamic och China (Kwek Hong Png). Det finns allt från kläder och smycken till svärd och tekannor. Riktigt mustig uställning. Eftersom historia är tung att bära blev fötterna trötta.

Ut från uställningarna till gatan och från gatan till en galleria som i sin tur ledde oss till City Hall där vi tog tåget mot Little India och gick tillbaka till hotellet. Dusch och vila var nummer ett på schemat. Båda utförda med betyget MVG.

När hungern lite senare på kvällen började göra sig påmind stack vi ned till den lokala foodmallen. Matbås med mat från asiens alla kulturer, bara att välja och vraka. Eftersom vi är medvetna om magsjukor och våra allergier blev det mycket ris. Unagi Don hette maträtten, vet inte vilken fisksort vi åt men god var den.

Efter en god natts sömn missade vi nästan frukosten, vi sov lite för länge. Efter frukost klarade inte fötterna av att gå ut genom dörrarna och ut på gatan, inte på grund utav vikten utan på grund utav smärtan. Det var länge sedan man tänkte på att man hade känsel i fötterna men idag kom vi på det.

Vilodag på hotellets tak hela dagen. Läsande. Solande. Badande. Levande. Man kan blicka ut över hela staden från hotelltaket. I början var vi lite negativt inställda till poolen då den kallades för showerpool. När vi väl kom upp såg vi en lustig skylt.

This is our ”pool”
No soap
No shampoo
Thank you

Bilderna får tala för sig själva men vi älskade ”poolen”.

När klockan slog 18:17 kände vi hungern igen. Samma matställe igen då vi inte blev besvikna första gången. Den här gången beställde vi in någon sorts blandtallrik med bläckfisk och kött och ris och grönsaker. Ännu bättre än fisken.

Ännu ett inlägg som kan sammanfattas med maten bra, allting bra. Som ett brev till en hembyggdsgård i Härnösand.

PS. Datumen för dagarna är 10, 11 och 12. Vi har ännu inte hunnit göra så mycket idag (13:e) då det spöregnar á la Singapore.

Amerikaner, tyskar, belgare och blå berg

Lugn föräldrar, Blue Mountains vann över Mardi Gras.
Efter vårt sista inlägg gav vi oss av västerut, bort från stränderna. Vi tog tåget mot centralstation i Sydney och därefter vidare mot Katoomba i Blue Mountains. Vi visste inte så mycket om staden mer än att det fanns utsikter och regnskog och när vi väl kom fram märkte vi just det, det fanns inte så mycket mer än utsikter och regnskog.

Direkt när vi anlände satte vi oss på en bänk för att rensa tankarna lite, när vi suttit stilla ett tag kommer en man med medicinväska runt magen och ett stort kors runt halsen. Tydligen är det en kristen fanatiker.

-What's your name son?
-Erik. Jonas.
-Nice to meet you. Do you believe in the Lord?
-Don't know, depends on who he is.
-Where are you going?
-To town, got to find a hostel.
-Go to Megalong Valley instead, this is too commercial.
-Okay.
-Can I say a prayer for you?
-Sure thing.
-Bla bla bla.

Aja, bilderna får tala för sig själva. Hur som helst blev han rädd när vi sa Mardi Gras för han trodde att vi var homosexuella och han sa att det var ondskan själv och att alla fick HIV och knarkade.




Efter detta möte fortsatte vi på hostel hunt. Vi hittade ett YHA som vi tog in på och blev placerade i ett familjerum som var omgjort till dorm för natten. När vi kom in i rummet var det bara vi där men efter några timmar checkade även en amerikan och en belgare in. Det visade sig att belgaren hade bott i Sydney i två månader som utbytesstudent och amerikanen arbetade på Google. Amerikanen var väldigt berest och ca 35 år gammal. Han arbetade som nätverksingenjör och för att citera honom ”I'm the guy who makes the Internet work”. En gång om året blev han ivägskickad av Google till Dublin och Sydney för att arbeta och på helgerna gjorde han små dagsturer till kringliggande orter och på hemresan brukade han stanna i Nya Zeeland. Det var en väldigt inspirerande människa och han var väldigt pratglad. Vi pratade om allt mellan hur stater fungerar till Irakkrig och oljeskatter.

Under första dagen gjorde vi en dagstur till Katoomba falls och gick sedan ned i regnskogen via en stig. Det är häftigt att gå ned i en regnskog så där, först står man ovanför alla träd och vips är man under allting och blickar upp på både träd och vattenfall. Vi hör väldigt många fåglar men ser inga, inte än i alla fall.

När vi gått ett tag börjar det stiga uppåt igen och så är vi ute ur regnskogen. Vi hör en fågel till vänster om oss så vi kollar dit. Helt sjukt, det sitter ett par papegojor där som sneglar på oss. Fåfänga som de är får vi fotografera dem utan problem.

På vägen hem ser vi även undulater (osäker då våra zoologiska kunskaper inte är de bästa). Även dessa fåglar är lättfotograferade.

Vi fortsätter längs vägen tillbaka till vandrarhemmet, vilar lite och går sedan ut en sväng på matjakt. God jaktlycka resulterar i maten bra, allting bra.

Dagen efter (8:e mars) ger vi oss av på en tur mot Echo Point och Three Sisters. Jag vet inte hur man ska förklara allting men en bild säger mer än tusen ord, så vad säger då inte flera bilder.

När vi kommer tillbaka till vandrarhemmet hittar vi två tyskar i vårt rum så vi börjar prata. De båda är 87:or och planerar att arbeta i Australien under nio månader. Vi bestämmer att vi ska gå nedför en trapp på 900 trappsteg enkel väg, i väldigt brant lutning.




Då vi väl vaknar dagen efter märker vi att vädret har blivit grått och regnigt. Vi ligger inne och läser böcker nästan hela dagen och klockan hinner bli strax efter tre innan vi och tyskarna ger oss av.

Bilderna får tala sitt egna språk men trappen var ganska jobbig att gå uppför.


Ett antal tusen fotsteg senare är vi tillbaka på vandrarhemmet, vi lägger oss och vilar och läser någon timme innan vi drar iväg för att handla mat. Spaghetti och köttfärssås smakar gott även i Kotoomba, speciellt när man lagat maten själv.

Mätta och belåtna återvänder vi än en gång till vårt rum där vi konverserar med tyskar, amerikaner och britter och läser böcker.

Inlägget börjar bli lite rörigt men idag (9:e mars) vaknade vi ganska tidigt, duschade, packade och checkade ut. Vi tog sedan tåget till Sydney Central, ca två timmars färd, och låste in väskorna.

Vidare bar färden mot Sydney Aquarium och Sydney Zoo, äntligen skulle vi få se en känguru.

Bilderna får tala för sig själva ännu en gång, det är för mycket småsaker att förklara.


Efter zoobesöket hämtade vi våra väskor, vi trodde att flygplatsen var öppen dygnet runt men tydligen inte, vilket leder till sömnlös i Sydney.

Hittills har vi kollat på Watchmen på IMAX (världens största bio), vandrat runt i stan och för tillfället sitter vi inne på ett McDonalds och njuter av lite kaffe och Internet.

Lev väl!

(UTSIKTSBILDER KOMMER INOM KORT, BATTERIET ÄR SNART SLUT OCH INTERNET DÅLIGT)

Grattis läsare, vi lever!

Ännu en dag, ännu ett land. Bara en fråga som kvarstår; vilket land?

Morgonen efter vår nudelmiddag begav vi oss ut på vift med ryggsäckarna till Rodeo Drive i Los Angeles. När vi väntade på bussen kom en skatare och ställde sig bredvid oss, jag tänkte då socialisera mig lite eftersom jag kände en viss gemenskap.


-Where are you heading?
-Beverly mall
-Any good spots there?
-Yeah plenty. What's the bags for?
-Our lifes, clothes etc. We're travelling around the globe.
-Ah, are you guys CANADIAN or something?
-Umm, no, SWEDISH...
-Ok...do you get paid doing this or what?
-No...we're doing it for the sheer fun.
-Yeah right, I see...


För att göra en favorit i repris hoppade vi av bussen ca 2 km för tidigt och fick gå till fots sista biten. När vi väl kom fram såg vi massa dyra affärer och turister samtidigt som turisterna och affärerna i sin tur såg oss och uppståndelsen var därmed ett faktum. Efter att en turistbuss stannat mitt på Rodeo Drive, föraren utropat oss som en sevärdhet och blivit förevigad i femtiotalet fotoalbum vet man att man är redo att lämna landet.

Vidare gick färden mot LAX via tunnelbanan, där vi fick se undercoverpoliser och gangstrar. Tåget stannade ovanför ena parkeringen där en buss sedan förde oss till rätt terminal.

22:45 lämnade vi Los Angeles och arton timmar senare landade vi i Auckland, Nya Zeeland. Eftersom vi var försenade missade vi flyget och fick ta ett som gick senare.

När vi väl kommit på flyget mot Queenstown fick vi uppleva en riktigt häftig flygresa. Genom djupa dalar, över höga berg, kraftiga luftgropar och en precisionslandning på ett litet flygfält.

Eftersom vi inte hade bokat boende i förväg gav vi oss ut på shelterhunt. Det gick snabbt att hitta till alla boenden i staden tack vare lite litterär förberedelse (tack pappa J-O!), dock var alla boenden fullbokade och för att göra en lång histora kort slutade det hela med en egen tvåa i Queenstowns lyxigaste område. Belägen en minut från stranden med utsikt över Remarkables hade vi en ganska trivsam vistelse. Boendet var relativt billigt men dyrare än vi tänkt så det hamnade en bit över budget men samtidigt lagade vi all mat själv så det löste sig förvånansvärt bra.

Det blir för mycket att skriva om man ska gå in på detaljer så det får vi ta muntligt när vi kommer hem, men för att sammanfatta det hela ganska kort så gjorde vi milslånga dagsturer till kringliggande toppar, badade i 17 grader varmt vatten, solade, socialiserade oss med människor och levde livet helt enkelt.

Efter två veckor som hämtade ur ”The making of The Lord of the Rings” flög vi västerut till Sydney. Eftersom Gunnel bokat boende åt oss flöt det hela på perfekt på när som att bussresan från flygplatsen till staden blev lite trögare än vi trott, tack vare en dålig chaufför, men inget vi skadades av.

Sydney är en otroligt liten storstad, på en dag och en kväll lyckades vi hinna med alla turistattraktioner staden hade att erbjuda samt ett besök på världens största biograf.

När vi sovit två nätter i Sydney kände vi oss nöjda och spontanhoppade på en buss till Canberra. Vi tog in på ett vandrarhem och gjorde staden, eller ja ”staden”. Hela staden känns på låtsas, alla människor ser likadana ut (slips, kostym, portfölj) och alla arbetar på kontor. Vi såg inga bostadshus förutom lägenhetshus och allting kändes dött på något sätt, även sjön var stendöd och översvämmad av alger (kanske beror detta på att Australiens parlament ligger mitt i sjön?!).

Även vår jakt på Evald kändes död, i sista mailet vi fick från honom skrev han att han skulle till Canberra, och när vi pratade med Christina sa hon att han var i Kingsto(w)n. Efter några sinnessjuka sammanträffanden märkte vi att Kingstown ligger i Tasmanien, och inte alls är det Kingston som ligger i Canberra. Helt sjukt. Vi kunde helt enkelt inte stanna.

Vi hade tre val; Wollongong, Melbourne eller Batemans Bay. Vi valde Wollongong.

Wollongong är en ganska lagomstor stad med väldigt fina stränder och södra halvklotets största buddhisttempel. Det enda vi egentligen fördrivit tiden med här är badande och ett besök till templet.

Vi tog 34:ans buss mot Berkeley och klev av utanför templets portar. Det första vi möttes av var blickarna från flertalet små stenfigurer föreställandes gubbar som utförde alla möjliga roliga aktiviteter, till exempel elefantridande.

Våra fötter förde oss närmare templets mittpunkt via lummiga stigar vid små dammar. När vi väl kommit fram till mitten fick vi bestiga en ganska stor trappa (bildbevis nedan) som sedan ledde oss in till tempelgården. Där fanns diverse bönerum samt ett museum med tillhörande souvenirshop.

En sak buddhismen förespråkar ganska starkt är att slå sig fri från materialismen, men när det står ”Donations please” på allting och souvenirshopen säljer allt möjligt krimskrams känns det inte lika genuint längre.

Tyvärr får ni inte se några bilder från insidan av templet då det rådde totalförbud på till exempel kepsar, shorts, kameror och fisk/kött.

Nu ligger vi på vårt rum på ett vandrarhem och imorgon bär det av med tåg mot Blue Mountains, efter detta får vi dock se vad som händer, Mardi Gras i Sydney på lördag eller stanna i Blue Mountains tills flyget går.

En sak vi märkt under vår resa är att Internet verkligen är en bristvara utanför Sverige. Alla internetcaféer tar överpris, ca 1 kr minuten och står det ”Incl. Internet” på hotell är det mot en smärre kostnad. En sådan liten sak man tar helt för givet i Sverige är inte så jävla självklar på andra sidan jorden.

Wassup I-landsproblem?!

Eventuella grammatiska fel såsom syftningsfel bjuder jag på.