A day called quest

Dagen startade som vanligt med personlig hygien, småstädande och dressing for successing, som man säger i staterna...men vänta nu, frukosten då? Eftersom vi faktiskt är i UVESA tänkte vi äta hamburgare McDonalds. Efter ett stunds vandrande hittade vi McDonalds #1, tyvärr serverades bara Egg McMuffin och kaffe innan kl 11. Detsamma gällde även McDonalds #2 och Burger King.

Vi valde då att promenera för att fördriva tiden och under denna promenad stötte vi på två trevliga personer. Den ena försökte sälja biljetter till turistbussar men det hela slutade i fotbollssnack om Tomas Brolin, Martin Dahlin och guldbollen. Den andra personen gav oss en CD-skiva (trodde att USB-minnen var decenniets "pryl" med tanke på prisraset) som innehöll gitarr och trummor. Har inte haft chansen att lyssna än men han var tydligen uppbackad av både 2pac och Foo Fighters...

Efter samtalen med våra nya vänner gick vi in på närmaste Burger King och handlade frukost. En del av våra fördomar besannades när vi fick maten, drickorna var närmare en liter stora och när vi beställde minsta koppen kaffe fick vi säkert en halvliter.

Maten bra, allting bra, hej då...eller? Nej.

Vi fortsatte längs 5th ave och kom fram till Madison Square Park. Där hittade vi dussintalet träkojor uppsatta fem meter upp i träden så av ren nyfikenhet frågade vi en kvinna vad det var.

- It is wooden huts for the birds, haha.

Hon måste skämta tänkte vi, och mycket riktigt gjorde hon det. Träkojorna var en del utav ett konstprojekt av en japan. Fränt!

När vi vandrat genom parken kom vi fram till en välkänd byggnad, nämligen The Flat Iron. Vi satte oss i ett par stolar och vilade i solen mitt mellan korsningen av 5th ave och Broadway.

Efter lite solbadande i avgaser fortsatte färden förbi NYU och vidare genom SoHo, som var ett väldigt imponerande imråde. Det märks verkligen att området är fyllt utav konstnärer och designers när inget skyltfönster är det andra likt.

När vi passerat SoHo styrde vi kosan mot Ground Zero. Det vi slogs utav när vi kom fram var att det hela behandlades som en stor hemlighet. Hela bygget är omringat utav staket med insynsskydd. Man kunde gå uppför en trappa och in i någon sorts glaskorridor för att ta bilder men där fick man inte gå närmare än 2m från fönstret för att ta bilder så bildkvaliteten blev därefter.

Vidare efter fotograferingen fortsatte vi mot Battery Park för att få en glimt av frihetsgudinnan om än på långt avstånd. Vi stannade där ett tag och satt på en bänk i solen, man kan verkligen inte tro att det är februari!

Efter en stunds stirrande märkte vi att frihetsgudinnan började rodna av all uppmärksamhet så vi drog vidare mot Wall Street. Väl framme kunde man verkligen se klasskillnaderna som natt och dag. Slipsbeklädda stroppar klev rakt över sovande uteliggare utan att ens ägna tre sekunder till att gå runt personen. Det var en riktigt stor kulturkrock och man blev ganska illamående. Vilken sorts lycka jagar man egentligen? Det känns snarare som begränsningarnas land än land of the free.

När vi krockat klart med kulturen gick vi genom Chinatown vidare mot Little Italy. Det var riktigt häftigt att verkligen kunna se vart och hur italienarna landat och byggt sin egna del i samhället under immigrationstiden. Skämt åsido, men det var faktiskt mer pizzerior i Little Italy än i hela Härnösand, och jag trodde att vi hade många!

Vi gick sedan vidare ned i tunnelbanan och tog grön linje 6 mot 51st street. Efter en stunds åkande kom vi fram och gick upp till hotellet, duschade och gick ut igen för att äta middag. Vi hamnade på en italiensk restaurang där vi åt pasta. Personalen var trevlig och serviceinriktad men när vi väl fick notan och märkte att dricksen hade dragits automatiskt och att kaffet inte ingick blev vi lite kulturkrockade igen och gick tillbaka till rummet.

Väl inne på rummet märkte Jonas att han hade fått världens blåsa på foten, se bild under.

Maten bra, allting bra.