Fredag den 13

Maten bra, allting bra, hejdå.

Genom avenyer och boulevarder

Imorse när vi vaknade var jag ganska jetlaggad (Jonas påpekar starkt att han INTE var det och att han INTE kan bli det), och frusna. Vi vaknade runt kl 6, det var då ca 10 grader i rummet, elementet hade stått avslaget tydligen. Efter lite vilande och TV-tittande gick vi ned för att äta frukost, vi möttes av en ganska märklig syn. I frukostrummet fanns en kartong med glaserade munkar i alla möjliga smaker, bredvid munkarna stod ett våffeljärn, bredvid våffeljärnet stod våffelsmet uppdelad portionsvis i plastmuggar. Det fanns även vitt rostbröd, Ron Weasley är mörkhyad i jämförelse med brödet, och till brödet fanns självklart den obligatoriska sylten.

Fyra mackor och en munk senare begav vi oss ut mot tunnelbanan, vi köpte dagspass för $5 som man kan åka hur mycket man vill på under hela dagen. Väl nere i tunnelbanan blev vi ganska förvånade, det måste vara den renaste tunnelbanan vi sett. Det satt övervakningskameror uppsatte lite överallt och nedskräpning, skrikande, klotter, åkande med motordrivna fordon och spelande av musik via stereo var strängt förbjudet och resulterade i böter på $250 samt 48 timmar samhällstjänst.
Los Angeles tunnelbanesystem verkar inte vara så värst utbrett, ca fem linjer som sträckte sig långt ifrån utkanterna av staden.


Vi tog den röda linjen mot North Hollywood och klev av vid Universal City. Vi gick vidare mot Universal Studios som var stängt för enskilda besökare så vi fortsatte uppför berget mot Universal City. Efter att vi gått uppför en av de brantaste vägbelagda backarna vi sett kom vi fram och möttes av den välkända fontänen som föreställer en jord.

Färden fortsatte vidare förbi fontänen och in på Universal City Walk som är en gågata med affärer och restauranger på sidorna. Bland annat har King Kong spelats in där. Det finns inte så mycket att nämna så bilderna får tala för sig själva.


Efter detta tog vi tunnelbanan norrut för att leta efter Hollywoodskylten, när vi klivit av kollade vi febrilt runt oss men fann inte skylten, så vi försökte fråga oss fram.



- Hello, where's the Hollywood sign?
- In Hollywood of course haha!
- Could you point it out for us?
- It's over there, on the other side of the mountain, you're on the wrong side.
- Okay, how do we get there then?
- Take the metro and get off at Hollywood/Vine, get to the ground level and walk towards Gower street.
- Okay, thanks!
- Where are you guys from by the way?
- Sweden.
- Ah! How's King Carl Gustaf? And how's Sylvia?!
- Fine I guess...
- Haha, tell them I said hi, take care!
- C ya!



Efter detta möte med vår vän som vann 1:a pris i svenskkunskap fortsatte vi ned i tunnelbanan. När vi kommit fram gick vi upp och fann massa stjärnor på marken, vi var så långt ut dock så det var mest B-kändisar. När vi kommit fram till Gower såg vi skylten, den var dock ganska liten på det avståndet så vi började gå uppför backen och mot den.


När vi vandrat i ca 20 minuter i uppförsbacke nöjde vi oss och tog lite kort, vände om och gick till tunnelbanan igen. Vi åkte tillbaka till hotellet för att vila fötterna samt byta byxor, det var väldigt varmt idag.

Utvilade och nybyxade tog vi tunnelbanan igen, den här gången västerut för att hitta Beverly Hills. Vi stannade vid Wilshire/West och började leta skyltar. Efter lite kartläsande märkte vi att Wilshire gick jämsides med Beverly boulevard, dock var det ca 1km mellan dem. När vi gått ett tag kom vi fram till Beverly blv. och bestämde oss för att äta, det fick bli pure American igen då vi stannade på Kentycky Fried Chicken. Maten smakade som vanligt inte så mycket men fyllde sitt syfte.

Efter någon kilometers vandrande stannade vi och hoppade på bussen, den tog oss hela vägen bort till Beverly, dock inte riktigt Hills. Vi fick gå uppför ganska länge tills vi började märka skillnad på både hudfärg och märke på mineralvattnet. Solbränd övergick mot vit och Poland Spring mot Evian. Vi ville såklart ta lite bilder på lyxvillorna så vi knatade på i riktigt brant uppförsbacke tills vi kände att vi betraktades som outsiders av ägarna. Vi fotade och vände på klacken igen.


När vi kommit ned på platt mark igen fortsatte vi längs Sunset boulevard tills benen var för trötta för att gå. Vi satte oss på en bänk vid en busshållplats och väntade. Vi hoppade på bussen och åkte, det gick riktigt sakta för det var mitt i rusningstrafiken. Eftersom hjärnorna var småslöa av allt vandrande missade vi vår hållplats och fick kliva av ca 1km för långt bort. Återigen frågade vi om vägbeskrivning.


- Excuse me, do you know how far it is to Vermont?
- Yeah, approx. 1 mile, maybe less. Are you walking?
- Yes.
- Okay, well, there's been a couple of stickups recently so you should take Sunset prior to Santa Monica since it's better lit during this time of the day. They say they caught the bad guys but I don't know...
- Umm, okay, thanks for the info.


Chockade av informationen småsprang vi hela vägen fram till Vermont, tog tunnelbanan till Vermont/Beverly, sprang upp till hotellrummet och kokade kaffe.


Nu är det dags för middag, jag tror inte att det blir så informationsrikt så vi call it a day nu.


God natt.

Grattis Los Angeles

- Do you want to sit together?

- Yes.

- Mhmm, don't board until we call your names. Sit down and wait please.

Så vi satte oss, på McDonalds, igen, och väntade. Samtidigt som vi väntade åt vi frukost, eller i alla fall försökte. Det vi "åt" på smakade fruktansvärt äckligt och hade ungefär samma konsistens som en friterad tvättsvamp. Köp aldrig #10, kommer inte ens ihåg vad menyn hette, Sausage Burito eller liknande.

Efter detta satte vi oss utanför gaten och väntade på att bli uppropade, efter ca två timmars väntan hörde vi något som lät som Mouline så vi förstod att det var dags. Vi fick platserna 24E och 24F, fönster- samt mittenplatsen i en rad på tre stolar. Kvinnan längst ut var ca 30 år och snygg. Hon åt sallad och drack ginger ale.

-This is the captain speaking. We're going in for a bumpy ride. Fasten your seatbelts and sit tight.

Tydligen hade vi kommit in i ett område med väldigt många luftgropar, jag vet inte om det var för att vi flög mellan två moln, det kanske hade någon inverkan på luften. Bör undersökas.

Några minuter av berg- och dalbana senare började väldigt häftiga landskap visa sig under molnen. först var det mest åkermark men efter ett tag övergick det till ett ganska kargt ökenlandskap med snö på vissa ställen. Det karga landskapet gick senare över till höga berg, samtliga snötäckta, och djupa dalar. Det var nästan som ur ingenstans Los Angeles kröp fram på marken under oss, kontrasten mellan snötäckta berg och stekhet stad var ganska stor.

När vi väl landat tog vi oss ut ur flygplatsen väldigt smidigt. Dessvärre var det att ta sig därifrån, efter en timmes irrande hittade vi rätt buss som gick mot Parking Lot C. När vi kommit fram till parkeringen frågade vi oss fram till nästa buss. Vi skulle ta Culver Citybus 6 mot Westwood, vi råkade dock kliva av ganska många stationer för tidigt. Efter en tids väntande på en buss som aldrig kom började vi gå, och gå, och gå, och gå...

När vi gått 5km märkte vi att vi inte ens rört oss en millimeter på kartan, tydligen är staden ganska stor. Vi frågade oss fram efter vägbeskrivningar igen och hoppade på Metrobus 108 mot Vermont Ave. längs Slauson. När vi kommit fram till Vermont Ave. bytte vi buss och åkte till korsningen Vermont Ave. & Beverly Blvd.

Hotellet låg precis i korsningen och kvarteret verkar helt OK, dock försökte receptionisten Amir blåsa oss på fel rum men vi hade våra bokningspapper med oss så tji fick han.

Tydligen ska det vara lätt att ta sig till flygplatsen via tunnelbanan, kostar bara $5 också!

Reservationer för eventuella grammatiska fel, hjärnan är heltrött nu, god natt.

Sista sömnen i staden som aldrig sover

Idag bestämde vi oss för att utforska de lite nordligare delarna av Manhattan, först och främst Central Park. Dagen startade som vanligt fast med en twist, vi kunde inte hitta ett av magnetkorten till rummet. Vi vände ut och in på sängarna, tömde väskorna, rent ut sagt finkammade hela rummet. Efter ca en timmes städande började tålamodet gå mot bristningsgränsen, kortet var som bortblåst. Vi bestämde oss då för att lämna rummet med ett kort och överlåta letandet åt städpersonalen. Jag kom att tänka på att jag tog pengar ur Jonas plånbok dagen därpå för att handla bröd när han duschade, så jag bad honom kolla om jag råkat lägga ned kortet i den av misstag när jag tog ur pengarna. Mycket riktigt låg kortet där och vi kände oss väldigt lättade. Med dubbla kort i rockärmen spatserade vi ut från hotellet och vidare norrut.

Efter åtskilliga minuters vandrande gick vi förbi Trump Tower. Huset var så högt att det tog emot i nacken när man stod nedanför och kollade upp, vi tog ett kort som förevigade stunden och gick vidare. Några minuter senare kom vi fram till FN-byggnaden, inte lika högt som de närliggande husen men helt klart mer imponerande med sin form och alla länders flaggor vajande gemensamt. Även detta hus förevigades digitalt och vi gick vidare.

När vi började skymta Long Island förstod vi att någonting var fel, vi hade gått åt helt fel håll! Det var bara att göra om och göra rätt. Vi såg detta dock inte som ett misslyckande eftersom lyckades pricka av två häftiga byggnader under färden.
Vi sneddade rakt genom staden tills vi vandrade vinkelrätt med Central Park, vi svängde in på en mindre gata och fick syn på en inte helt okänd symbol. Efter det kära återseendet fortsatte vi mot Central Park och slog följe med Law and Order's studiocrew, det verkade som att ett avsnitt utspelade sig i Central Park, NI HÖRDE DET AV OSS FÖRST!
Det första vi såg inne i parken var ett sjölejon som badade, det var tydligen ett zoo där inne men vi valde att beskåda djuren på håll eftersom det var ett ganska grovmaskigt staket man kunde kolla in genom. När vi kände oss nöjda fortsatte vi längs promenadgatorna norrut, det var väldigt mycket motionärer ute på vift till fots, men även via cykel och inlines.
När vi kommit en bit in i parken möttes våra blickar av en sjö så vi valde att pausa vid den och ta lite bilder. Mitt under fotograferingen parkerade en cykelvagn med turister bakom oss och chauffören började berätta om alla filmer som utspelats i parken t ex. ET, Ensam Hemma och avsnitt från Sex and the city.
Vi valde att fortsätta vidare genom parken mot The Swedish Cottage, som är ett trähus byggt i Sverige 1875, skeppades vidare till Pennsylvania 1876 och ställdes på sin nuvarande plats 1877. Huset fungerade som en skola under sin aktiva tid, i nutid är det en marionetteater med något begränsade öppettider. Efter vår mentala hemresa fortsatte vi uppför en kulle och kom fram till en väderobservationsstation (knepigt ord). Huset ser ut som en borg och är bara bemannat för turiständamål i dagsläget, med automatiska mätinstrument.
Eftersom vi "glömt" bort att äta frukost började vi leta efter ett matställe som kunde uppfylla våra behov, tydligen var detta lättare sagt än gjort och vi fick vandra tillbaka genom hela parken.
När vi äntligen kom fram till Broadway hittade vi McDonalds, man kan inte göra New York utan minst ett besök på denna gourmetrestaurang. En Big Mac och QP Cheese senare kunde vi konstatera att maten smakar lika mycket skit här som i Sverige. Mission accomlished med andra ord. Vi vände på klacken och gick tillbaka till hotellet för att vila.
När middagstid nalkades begav vi oss ut mot Broadway igen för att få ett eget foto av den välkända bilden med alla billboards som motiv. Fotograferingen var klar på någon minut då det fanns en läktare att klättra upp på för att underlätta uppgiften för alla turister.
Efter fotograferingen var det tid för mat så vi gick in på PizzaHut, finns inte mycket att säga mer än att pizzan smakade dåligt och det var lång väntetid. Överlag kan man inte säga att fördommarna stämmer riktigt, det tar lång tid och är inte så särskilt billigt med snabbmat som propagandan framställer den som.
Nu har vi precis kollat upp tiderna på bussarna mellan Grand Central Station och JFK Airport, imorgon bär det av mot Los Angeles!

Vi är osäkra om vi har Internet i det kommande hotellrummet så bli inte rädda om vi inte uppdaterar kontinuerligt. God natt!

A day called quest

Dagen startade som vanligt med personlig hygien, småstädande och dressing for successing, som man säger i staterna...men vänta nu, frukosten då? Eftersom vi faktiskt är i UVESA tänkte vi äta hamburgare McDonalds. Efter ett stunds vandrande hittade vi McDonalds #1, tyvärr serverades bara Egg McMuffin och kaffe innan kl 11. Detsamma gällde även McDonalds #2 och Burger King.

Vi valde då att promenera för att fördriva tiden och under denna promenad stötte vi på två trevliga personer. Den ena försökte sälja biljetter till turistbussar men det hela slutade i fotbollssnack om Tomas Brolin, Martin Dahlin och guldbollen. Den andra personen gav oss en CD-skiva (trodde att USB-minnen var decenniets "pryl" med tanke på prisraset) som innehöll gitarr och trummor. Har inte haft chansen att lyssna än men han var tydligen uppbackad av både 2pac och Foo Fighters...

Efter samtalen med våra nya vänner gick vi in på närmaste Burger King och handlade frukost. En del av våra fördomar besannades när vi fick maten, drickorna var närmare en liter stora och när vi beställde minsta koppen kaffe fick vi säkert en halvliter.

Maten bra, allting bra, hej då...eller? Nej.

Vi fortsatte längs 5th ave och kom fram till Madison Square Park. Där hittade vi dussintalet träkojor uppsatta fem meter upp i träden så av ren nyfikenhet frågade vi en kvinna vad det var.

- It is wooden huts for the birds, haha.

Hon måste skämta tänkte vi, och mycket riktigt gjorde hon det. Träkojorna var en del utav ett konstprojekt av en japan. Fränt!

När vi vandrat genom parken kom vi fram till en välkänd byggnad, nämligen The Flat Iron. Vi satte oss i ett par stolar och vilade i solen mitt mellan korsningen av 5th ave och Broadway.

Efter lite solbadande i avgaser fortsatte färden förbi NYU och vidare genom SoHo, som var ett väldigt imponerande imråde. Det märks verkligen att området är fyllt utav konstnärer och designers när inget skyltfönster är det andra likt.

När vi passerat SoHo styrde vi kosan mot Ground Zero. Det vi slogs utav när vi kom fram var att det hela behandlades som en stor hemlighet. Hela bygget är omringat utav staket med insynsskydd. Man kunde gå uppför en trappa och in i någon sorts glaskorridor för att ta bilder men där fick man inte gå närmare än 2m från fönstret för att ta bilder så bildkvaliteten blev därefter.

Vidare efter fotograferingen fortsatte vi mot Battery Park för att få en glimt av frihetsgudinnan om än på långt avstånd. Vi stannade där ett tag och satt på en bänk i solen, man kan verkligen inte tro att det är februari!

Efter en stunds stirrande märkte vi att frihetsgudinnan började rodna av all uppmärksamhet så vi drog vidare mot Wall Street. Väl framme kunde man verkligen se klasskillnaderna som natt och dag. Slipsbeklädda stroppar klev rakt över sovande uteliggare utan att ens ägna tre sekunder till att gå runt personen. Det var en riktigt stor kulturkrock och man blev ganska illamående. Vilken sorts lycka jagar man egentligen? Det känns snarare som begränsningarnas land än land of the free.

När vi krockat klart med kulturen gick vi genom Chinatown vidare mot Little Italy. Det var riktigt häftigt att verkligen kunna se vart och hur italienarna landat och byggt sin egna del i samhället under immigrationstiden. Skämt åsido, men det var faktiskt mer pizzerior i Little Italy än i hela Härnösand, och jag trodde att vi hade många!

Vi gick sedan vidare ned i tunnelbanan och tog grön linje 6 mot 51st street. Efter en stunds åkande kom vi fram och gick upp till hotellet, duschade och gick ut igen för att äta middag. Vi hamnade på en italiensk restaurang där vi åt pasta. Personalen var trevlig och serviceinriktad men när vi väl fick notan och märkte att dricksen hade dragits automatiskt och att kaffet inte ingick blev vi lite kulturkrockade igen och gick tillbaka till rummet.

Väl inne på rummet märkte Jonas att han hade fått världens blåsa på foten, se bild under.

Maten bra, allting bra.

Grattis New York!

07:30
Väckarklockan ringer första gången.


08:00
Väckarklockan ringer andra gången och vi kliver upp.


08:00-09:15
Vi gör oss i ordning, packar väskorna och äter frukost. Jag (Erik) åt en chokladmuffin som efterrätt till frukosten för att känna att jag lever.
Efter frukosten går vi tillbaka till hotellrummet och hämtar väskorna, tar hissen till fjärde våningen och checkar ut.




09:15-10:40
Tiden går åt till att checka in bagage, få boardingpass, passera pass- och säkerhetskontroll och stiga ombord planet.


10:40-19:00 (~13:00 lokal tid)
Det enda nämnvärda under flygresan är att SAS har totalt demolerat nöjet i att spela harpan. Vi spelade nog konstant i tre timmar och det mynnade enbart ut i en vinst. PREPARERAD KORTLEK?!
När vi väl landat fick vi passera en noggrann men smidig säkerhetskontroll. Vi fick lämna fingeravtryck och foto samt svara på en del frågor...


- What do you do for a living?
- Engineering!


...och därmed var vi godkända turister i de förenade staterna av Amerika.

Väl utanför flygplatsen tog vi en buss till Grand Central Station, det var lite förvirrande innan vi hittade bussen men väl på gick det smidigt. Tack vare Jonas medhavda lokalsinne hittade vi snabbt till hotellet. Receptionisten var lite frånvarande men en vänlig man visade oss till rätt våning.




16:00-skrivande stund
Vi handlade lite mat på vår lokala livsmedelsbutik. Baguetter, plastig ost (smakar inplastad masonit och svider i munnen) italiansk dressing och Mountain Dew fick bli vår sena lunch. Just nu sitter vi bara på rummet och pratar och vilar.


PS. Var inte oroliga, vi får inte köpa öl i den här delstaten, måste tydligen vara 21(!) år gammal. Det kanske löser sig om man bryter på konstig svenska och beter sig aggressivt.

Grattis Arlanda

Maten bra, allting bra, hejdå!