Frång Perhentian till Singapore till gänget i Japan

Lördag 2:a maj, 2009, Kota Bharu
Vi vaknar mitt på dagen och ger oss ut på uppdrag. Vi har i som första mål att spana in staden i helhet för att sedan leta reda på Malaysias riktiga kultur.
Efter en rutt runt staden beger vi oss söderut mot stadens kulturcenter. En man hälsar oss välkomna på svenska och det är lite av en chock. Mannen är kulturcentrets ledare och kan faktiskt en hel trave svenska fraser utan brytning. Han berättar om deras traditioner övergripligt och inte lika helhjärtat som Anita Adolfsson skulle gjort. Bör tilläggas är att han även pratar franska och tyska relativt bra.
På turistcentret är det uppvisning av traditionell musik, drakbygge samt ”topspinners”. Topspinners är cirkulära och tunga järnplattor med en stav i mitten. Ett snöre lindas hårt in till sin fulla längd runt staven. Man håller sedan i snöret med ena handen och kastar iväg skivan med den andra. Idén är att man ska få den att spinna på marken och under tiden den spinner ska en annan man fånga upp den på en järnspatel och balansera den. När den väl är korrekt balanserad och fångad får man poäng. Olika byar brukade tävla mot varandra och en domare från en neutral by dömde.
Även musiken och drakbygget var intressant och drakbygget är det som verkligen sätter Kota Bharu på kartan.
Efter den kulturella upplevelsen beger vi oss tillbaka in mot centrum och kryssar av ett museum på vägen. Det andra museumet vi tänkte besöka hann stänga innan vi hann fram, eller, vi hann in men sedan blev vi utkörda på direkten för det hade tydligen varit stängt i sex minuter.
Vidare gick färden ner mot floden Sungei Kelantan där vi satt i solen och vilade en stund för att sedan bege oss tillbaka till boendet.
Kvällen spenderades mest vid datorn i sökandet på nästa etapp och senare gick vi ut och åt.
Nästa steg i resan är Perhentian Islands.

Ovan: Drakbyggare

Ovan: Top-spin-utövare

Ovan: Färdig drake

Ovan: Folkmusiker

Söndag 3:e maj, 2009, Kota Bharu
Dagen börjar relativt tidigt då vi ska vara klara för avfärd med förbokad taxi klockan tio. Innan vi kliver in i taxin springer vi iväg och tar ut pengar då det inte finns några bankomater ute på Perhentian Islands.Taxifärden är lugn och efter någon timme kommer vi fram till Kuala Besut; porten till Perhentian. Vi får veta att nästa båt går om en och en halv timme så vi sätter oss och fikar bort tiden.
Båtfärden är väldigt upplevelserik men kort. Det är en liten speedboat vi åker med. Föraren känns relativt pålitlig men samtidigt verkar det som att han gillar att busköra. Båten studsar hårt mot vågorna och kränger mer än sällan ganska skarpt mot havet. Vattnet är azurblått.
Väl ute på ön ser det mesta ut som en chartersemester. Vi tar in på första bästa boende även fast vi vet att den principen är den sämsta. Boendet är dyrt men vi tänkte unna oss lite lyx nu när resan lider mot sitt slut.
Den resterande delen av dagen slappar vi bort i solen och i vattnet. Vattnet är som sagt AZURBLÅTT.

Måndag 4:e maj – fredag 8:e maj, 2009, Perhentian Islands
Vi solade. Vi badade. Vi mådde. Det går inte att beskriva på så många andra sätt. Ön är mindre än vi trott, betydligt mindre än Tioman men ändå har de lyckats klämma in boenden och resorter i varje hörn av stranden. Det är mest barnfamiljer och äldre par här, alla backpackers är på den mindre ön Perhentian Kecil.
Två av dagarna hyrde vi snorkelutrustning och gissa om man blev förvånad när man klev ned i vattnet för första gången. Stora fiskar överallt och färgerna är som ett disco. Vi hade till och med turen att se en haj och en rocka. En riktigt häftig upplevelse och det var roligt att man kunde göra det själv utan att behöva köpa ett paketerbjudande eller liknande.
Maten på ön är överlag god, det finns restauranger med relativt dålig mat men restaurangen som är kopplad till vår stuganläggning är nog den bästa på ön. Bananpannkakor kombinerat med kaffe/the är nog den populäraste men även godaste frukosten. Vi passade även på att testa efterlängtad bananasplit. Just ja, det fanns en riktigt god middagsrätt, både visuellt och gastronomiskt. Det var sötsur kyckling serverad i en ananas. Riktigt god.

Fredag 8:e maj, 2009, Perhentian Islands
Sista dagen på ön och vi har bokat båten klockan tolv. Innan tolv händer inte mycket, vi väntar och packar och vilar. När klockan väl är tolv går vi ut och sätter oss under ett palmträd i väntan på båten. Den är försenad några minuter men vem ska klaga när man får en förlängd vistelse på en paradisö.
Den lilla båten går från stranden och tar oss ut till öppet vatten och en större båt med fler passagerare i.
Båtresan tar inte lång tid och strax är vi inne i Kuala Besut. Väl framme letar vi febrilt efter en bankomat men får veta att det inte finns några. What about teksi då? Jo då, det finns teksi, men alla tar RM50 för att komma tillbaka till Kota Bharu, RM10 mer än sist, ingen summa att bråka över men ändå en principsak. När vi sitter i taxin och åker ut från staden ser vi två bankomater. Det suger att folk ska behöva luras exakt hela tiden för att göra sin dag.
Vi kommer fram till Kota Bharus busstation och letar upp en buss mot Kuala Lumpur. Klockan nio på kvällen går nästa buss, det är om sju timmar.
Vi bränner bort de sista timmarna i KB Mall med bowling och ögonshopping. Jonas spelade ut lokalinvånarna som hade egna klot och skor med sig. Det säger ganska mycket om svenskar på genomfart!
Bussen tar går sju timmar genom natten och vi kommer fram klockan fyra på morgonen (lördag 9:e) i Kuala Lumpur. Chauffören sov i en hytt längst bak nästan hela resan. Någon annan körde.
Framme i Kuala Lumpur är det mörkt och precis på gränsen mellan nattens slut och morgonens början. Vi raggar upp en teksi som tjafsar om nattaxa och dålig arbetstid och rusningstrafik och avgaser och avlägsna platser. Vi ger honom tjugo och han släpper av oss utanför vårt gamla hotell i Chow Kit.
Alla hotell är stängda när vi kommer fram så vi sätter oss i den dygnet-runt-öppna food courten. Killen som säljer cigg känner igen oss. Han är glad och serverar oss mat. Efteråt är han glad och röker.
När klockan är ungefär sju på morgonen hittar vi ett öppet hotell och tar in en natt. Det är ett skabbigt ställe och relativt dyrt, RM75 för ett dåligt rum med röklukt. Får duga tänker vi och somnar in.

Lördag 9:e maj – tisdag 12:e maj , 2009, Kuala Lumpur
Vi vaknar upp och klär oss. Vi går ut till monorailen och åker in till galleriorna. Egentligen är det här tråkigt att skriva för det förstör överraskningen för Sverige. Vi har helt enkelt handlat bort dagarna i sinnessjukt enorma gallerior och köpcentrum.
Ska bara vika in en rolig sak att berätta om det dåliga hotellet vi bodde på. En natt vaknade Jonas med en kackerlacka på kudden men eftersom han är Indiejana Jonas spöade han den snabbt och bestämt.
Det jag däremot kan berätta om är besöket till Petronas Towers. Vi började med att kliva upp klockan sju och därefter åt vi frukost. Vi sprang ut på gatan runt halv åtta och letade en taxi som kunde ta oss till tornen. Vi hittade en gubbe, han ville ha femton. Det var ok och vi hoppade in. Väl framme vid tornen springer vi in och nedför en rulltrappa. Det står ca hundra människor och köar före oss. Inte alltför illa när man målat upp skräckscenarion där det står tvåtusen människor och köar. Det finns tolvhundra biljetter.
När kön väl börjat röra på sig går det undan, vi får en biljett med besökstid klockan elva. Det känns bra då vi har lite extratid att viga åt packningen.
Vi tar monorailen tillbaka och lägger oss på rummet. När klockan blivit halv elva försöker vi ragga upp en taxi. Vi hittar en och glider in och i samband med att vi glider in sätter han igång MÄTAREN. Vad fan, en mätare?! Det var första gången i Malaysia vi ser en sådan. Han frågar efter destinationen och vi säger PETRONAS TOWERS MAN, STEP ON IT och han lägger hela kroppsvikten på pedalen och tar oss dit. RM5 kostade det, alla andra gånger har det kostat RM10-RM20. Vilka losers vi är men det är svårt att pruta ned priset då alla vägrar köra med mätare eller sjunka lägre än 30000000% profit.
Hur som helst springer vi ned till incheckningen till turen och blir ombedda att vänta. Vi var fem minuter för sena så vi får åka upp med elva-femton-gänget. Hur kan man vilja åka med det gänget, sjukt töntiga. Coming straight outta elva-noll-noll-gang.
Väl uppe möts vi av magnifika vyer över staden om än lite molniga. Pics får visa.
När detta känns gjort sticker vi ned med hissen som färdas med en hastighet av fem meter i sekunden, dvs en våning i sekunden.
Vi raggar upp vår tredje och sämsta taxi för dagen och hoppar in. Han tar fel vägar och kör på nattaxameter mitt på dagen. Det hela slutar med att vi skäller ut honom och säger att vi bott i det här området i över en månad sammanlagt och kan vägarna och att han tar fel väg och att hans taxamenter har svininfluensa. Han ger med sig och stänger taxametern tills vi kommer fram. RM9 fick vi betala för det.
Vi tar våra väskor och traskar bort till monorailen som tar oss till centralstationen. Vi ska nämligen åka nattåg till singapore. Första klass privatkupé.
Vi låser in väskorna på stationen och sticker iväg till Mid Valley Megamall för mer inköp. Hemligstämplat tills vidare.
Tiden går och det är dags för avfärd mot Singapore. Tåget är en stund försenat så vi sätter oss och väntar. En halvtimme senare kommer tåget och vi hoppar in och lägger oss i kupén som bjuder på många skratt. Inget ont om den men typiskt Malaysia att ha skyltar om allting.
Efter detta somnar vi.

Ovan: Notera skylten i bakgrunden!

Onsdag 13:e maj, 2009, Singapore
Vi kommer fram till Woodland Checkpoint runt sju och får kliva av tåget och gå genom immigrations and customs. Det går smärtfritt. Vi blir även skannade för svininfluensa vilket vi inte har.
Efter immigrationskontrollen får vi stiga på igen och tåget rullar ungefär en timme till innan vi kommer fram.
Från stationen går vi en bit och tar monorailen till ett hotell vi spanat in i boken. Vi checkar in och lägger oss på rummet och vilar och gör minsta lilla möjliga pga en smärre förkylning tack vare en gubbe på tåget. På kvällen går vi till det lyxiga hotellet Raffles Hotel och tar varsin Singapore Sling.

Torsdag 14:e maj, 2009, Singapore.
Det som skrivs nu är precis i sista stund innan vi checkar ut från hotellet. Färden går mot Japan runt halv elva ikväll.
Lev och må!

PS. Vi är framme i Japan nu och nytt inlägg kommer inom kort.

Fredag 15:e april, 2009 – söndag 26:e april, 2009
För att summera de tre veckor vi spenderat i Kuala Lumpur med så få ord som möjligt skriver jag bara utbränd och sjukdom. Någon stans under första veckan kom resten av resan ikapp oss. Vi har försökt vila så gott det går på alla platser vi stannat men känslan av att aldrig kunna packa ur väskan tar så småningom musten ur en. Det är påfrestande att aldrig riktigt veta vad och när nästa lugna plats är. Kroppen valde automatiskt Kuala Lumpur som viloplats och man kan inte annat än ge med sig inför kroppens klara språk när man inte längre orkar kliva upp på morgonen. De dagar man väl kommer upp får man en chock av hur sent klockan hunnit blivit.
För att nämna en annan ganska förvånansvärd sak så hade vi inte sett röken av sjukdomar förrän vi stoppade i Kuala. Efter första veckan kände Jonas sig förkyld och i samband med hotellbyte tog det tvärstopp. Hög feber, ont i kroppen, illamående, you name it. När ännu en vecka passerat började han känna sig bättre, då det är en vinst i sig måste någon helt logiskt förlora, och nu var det min tur. Jag hade några febertoppar under två dygn men det hela övergick så småningom till enbart illamående och magknip. Yoghurt och tabletter är som en silvertejpslösning men eftersom illamående inte håller i sig särskilt många dagar kunde man inte löst det på bättre sätt.
När tredje veckan väl var slut kände vi oss helt plötsligt väldigt ineffektiva och tråkiga. Det var lite av ett bevis vi väntat på, kroppen sa aktivera och vi höll med och bestämde oss för att lämna Kuala Lumpur. Destinationen blev Penang, eller Georgetown som staden blev döpt till av britterna.

Måndag 27:e april, 2009
Dagen började klockan nio på måndagmorgonen när klockan ringde, men vi klev inte upp förrän klockan tio. Väskorna var nästan klara för avfärd, det fattades bara lite småplock. Jag tror att vi lyckades checka ut mellan elva och tolv och vi begav oss direkt till monorailen
Väl framme vid busstationen lockade en kille in oss och plitade bokstäver snabbare än Fantomens slag. Med biljetterna på handen och väskan på ryggen klev vi in i bussen och satte oss. En riktigt rymlig buss med blå gardiner och så pass breda säten att det bara är tre på varje rad.
Efter ungefär fyra eller fem timmars sätessittande kom vi fram till Penang. Vi var tydligen en bit ifrån Georgetown. En man som visade oss kartan ringde sin kompis och han skjutsade oss in till staden. Han var väldigt pratglad, ung och trevlig.
Hotellet vi bor på heter Continental Hotel och är för första gången sedan Los Angeles fick vi ett riktigt hotellrum. Dyrare än förut men billigare än Tioman. RM54/person och natt.
Man känner av de gamla kontinentaldagarna i byggnaderna med detaljer som krogar och bordeller i varje gathörn. Känns som typiska engelska attiraljer. Bör tilläggas är att byggnaderna ser kontinentala ut också. Vita överklasshus med pelare och tjänare och dyra drinkar på brickorna.
Kvällen avslutades på hotellet i daglig ordning.

Tisdag 28:e april, 2009
Andra dagen i Penang och sista dagen att utforska staden på. Vi begav oss ut på en stadsvandring i de gamla kolonialdagarnas fotspår. Det första vi tittar på är krigsmonument från de båda världskrigen samt inhemska fejder. Penang drabbades väldigt hårt av japanerna under andra världskriget då ön alltid betraktats som en åtråvärd handelspunkt. Engelsmännen drevs iväg och kvar var maktlösa kineser, indier och malajer. De flesta sattes i arbetsläger i södra Thailand. Människorna på ön fick även byta språk och valuta under krigstiden.

Ovan: Krigsmonument.
Nedan: Klocka skänkt av en rik kines.

Nästa stopp på färden är Fort Cornwallis, ett fort som byggdes av engelsmännen på den plats där Francis Light först landsteg ön runt 1500. Fortet är illa åtgånget i dagsläget och det är egentligen bara murarna och kanonerna som står kvar. Det är intressant att läsa om alla saker i fortet och se hur stor påverkan engelsmännen egentligen haft på ön.

Ovan: Thaifamilj som tog oss för en turistattraktion.

Ovan: Överste Jonas besegrar Captain Francis Light
Nedan: Överste Jonas i fängelse pga. förräderi.

När vi besegrat Fort Cornwallis fortsätter vi genom staden och till slutdestinationen Eastern and Oriental Hotel. Stort, vitt lyxhotell i kolonial och viktoriansk stil.

Onsdag 29:e april, 2009
Planen har varit att vi ska ta oss upp till en stad på norra östkusten som heter Kota Bharu. Vi åkte till busstationen och tänkte köpa biljetter men tydligen var det fullsatt fram till fredag. Planen fick revideras lite och vi gjorde det bästa av situationen och köpte biljetter till Ipoh. Ipoh är en vanlig stad med inte alltför mycket att hämta i.

Vi anlände till staden runt femsnåret och stack iväg till ett hotell vi läst om. Hotellet är beläget i samma byggnad som tågstationen som är, som så många andra, en gammal byggnad från kolonialdagarna. Vit och maffig med svajande palmer utanför. Rummen är lustiga för de är inte tänkta att vara hotellrum i grund och botten, vi har t ex. två låsta dörrar på rummet och en av dem leder in till grannrummet.

På kvällen går vi ut för att göra en mindre stadsvandring. Vi går runt ett tag för att sedan vila oss på en uteservering. När vi suttit där någon timme börjar vi dra oss tillbaka. På vägen mot hotellet hör vi ett coverband spela inne på en bar så vi går in för att kika. Väl inne blir vi kändisar och alla ska hälsa och vara vänner och bjuda på drinkar. Vi blir även snabbt kompisar med det inhemska bandet och konverserar i bästa mån i någon kvart med dem innan vi äntligen drar oss tillbaka till hotellet.

Torsdag 30:e april, 2009
Dagens uppdrag är biljettbokning till Kota Bharu. Vi börjar lugnt med lunch på hotellets veranda och beger oss sedan mot busstationen. Lokalbussen som leder ut till den större busstationen är lustig och liten och låter högt. Vi spenderar mest tid i rödljus och bilköer. När vi väl kommer fram till stationen stannar bussen mitt på motorvägen och säger att man måste gå sista biten. Endast en dåre springer frivilligt över Malaysias motorvägar. Vi lyckades ta oss över helskinnade genom att lita på de inhemskas omdöme.
Efter en stunds intensivt skrikande lyckas vi hitta en person som vill sälja en biljett åt oss. När vi får biljetten skrattar de åt oss och känslan av att man blivit blåst börjar sakta men säkert inta kroppen. Med biljetten på fickan åker vi tillbaka till hotellet och vilar en stund innan middagen.

Fredag 1:a maj, 2009
Vi vaknar tidigt och går upp och äter frukost. Som vanligt är hotellfrukost nudlar, ris, bruna bönor och toast. Mer eller mindre mätta plockar vi upp väskorna och hittar en teksi som tar oss till busstationen.Väl framme vid busstationen går vi till hytten där vi köpte biljetten och frågar vart bussen avgår ifrån. Ingen vet och alla skriker som djur. Vi blir ombedda att vänta fem minuter. Efter fem minuter vet fortfarande ingen vart bussen är. Det är nu tio minuter kvar tills bussen ska gå och den där krypande känslan av att ha blivit lurad är mer närvarande än någonsin. Mannen ber oss vänta en stund till. När klockan blivit tio över elva, dvs. tio minuter för mycket, kommer beskedet att bussen står på terminal tio. När vi väl ser bussen med egna ögonon känns allting lugnt igen och vi kastar in väskorna och sätter oss.
Bussresan tar nästan åtta timmar och går rakt genom höglandet. Djupa och gröna regnskogsdalar omsluter bussen under färden.

Vi kommer fram till Kota Bharu efter femtiden och tar en taxi till ett boende vi hittat, homestayvariant. Vi checkar in för två nätter och texten som skrivs för tillfället har kommit ikapp verkligheten.

Lev och må.

PS. Den här hemsidan valde att centrera texten på de ställen den ville vilket medför att formateringen är sämst.

Livemodeblogg från en fågelpark

Vi har precis ätit klart maten, dvs. maten som blev kvar efter fågelattacken. Skämt åsido men fåglarna är farliga och matgiriga.
Här kommer bilder på fåglar samt lite bilder från vår utflykt till Batu Caves.

Vitmes

Svenskmes

Svartmes med orange horn (hornbill)

Inföding

En gata i Chinatown

Stenfigurer i Batu Caves

Jonas hittade en trappa...

...bakom denna guldfigur

Lägesrapport

Efter ett långt och detaljerat inlägg kommer här ett kortare kontrastinlägg inriktat på visuell njutning.
Förresten Martin, vart är kommentaren?
Just ja, maten bra, allting bra.

Jonas granskar reklam

Höga hus

Fler höga hus

Gallerian Suria KLCC, ganska stor men störst är nog priserna

De välkända tvillingtornen; Petronas Towers

WALL OF TEXT CRITICALLY HITS YOU FOR OVER NINE THOUSAND!!!!!1111

Torsdag 26:e mars – söndag 29:e mars
Dagarna i Mersing har flutit på lugnt och stadigt. Eftersom staden är liten och egentligen inte har några sevärdheter för turister har det varit lätt att fylla dagarna med allt det lokala och genuina staden erbjuder. Staden är liten men har ändå gott om affärer och restauranger. Affärerna är nästan alla likadana, det är oftast ingen speciell inriktning på utbudet utan det går att hitta allt från kokkärl till radiostyrda bilar. Detsamma gäller restaurangerna, det är i stort sett samma meny. Det som skiljer dem åt är dryckerna, alla serverar självklart kaffe och te men inte på samma vis. Hittar man en restaurang med teh tarik på menyn är det lite roligare att äta där då man kan nöjesdricka te och kaffe i mängder. Teh tarik och kopi tarik betyder grovt översatt ”kastat te/kastat kaffe” (tarik kan översättas till långt också). Ingredienserna är te (oftast Boh), socker och mjölk. Själva tillredningen går till på följande vis; te kokas och hälls upp i ett glas, i ett separat glas hälls mjölkpulver och socker sedan kastas téet mellan de båda glasen. När det hällts över ett tiotal gånger har temperaturen sjunkit och ingredienserna blandats, det blir även väldigt skummigt. Samma procedur gäller kaffet. Vill man beställa iste heter det teh ais och vill man ha utan mjölk blir det teh 'o' ais ('c' för utan socker).
Den lokala maten består oftast utav stekt/kokat ris, stekta/kokade nudlar, kyckling, lamm, fisk, räkor, bläckfisk och kokade eller stekta grönsaker. Under lunchtid serveras oftast buffé och kvällstid mer specifika rätter. En middag kostar ungefär RM7-10 (~15-20kr) inkl. måltidsdryck och kaffe. Vi har inte varit vakna i tid för att äta en riktig malaysisk frukost men den består delvis utav roti som är en sorts indiskt plattbröd och ägg.
Vi har även provat på en utav de lokala frisörerna. När vi klev in fick vi sätta oss i en stol och eftersom frisörerna inte pratade engelska så fick vi välja frisyr i en katalog. Det hade nog inte spelat någon roll om vi valt rosa dreadlocks eller en snagg för resultatet hade antagligen blivit detsamma, men för 30kr kan man ju inte förvänta sig en frisyr av svensk kvalitet. Hur som helst blev vi nöjda med frisyrerna även fast de inte överensstämde med bilderna vi pekade på. Ni får bedöma själva.

Fyra nätter i Mersing kändes som en lagom buffert innan nationalparken Taman Negara. På söndagen packade vi väskorna och begav oss mot busstationen, när vi väl kom fram fick vi veta att de båda bussarna som gick den dagen var fulla. Som en räddare i nöden, eller nja inte räddare (det var nog vi som räddade honom), kom en taxichaufför och frågade om vi ville dela taxi med två till personer upp till Kuantan. Eftersom det var vår enda väg ut ur staden tackade vi ja. Vi hade våra aningar om att han var en svarttaxi då nästan alla förare är det. Åkturen kändes tvivelaktig när vi efter ett tag märkte att han mycket riktigt var en svarttaxi. Vi delade taxin med en skotte som bott i USA i 30 år och hans malaysiska fru. De hade talat med chauffören om att han skulle ta det lugnt så bilfärden blev aldrig så skrämmande som den hade potential till.Väl framme i Kuantan körde chauffören runt ett varv extra för att visa oss busstationen så vi skulle hitta rätt och släppte sedan av oss. Klockan var nu runt tvåtiden och bussen skulle tydligen gå runt fyra på eftermiddagen men tiderna varierar väldigt kraftigt på lokalbussarna.
Vi frågade närmaste man efter ett matställe och fick till svars:

- Kentucky Fried Chicken over there.
- No, we want local food.
- You'll be better off with KFC.
- We want local food.
- Then no, sorry.

Häpna över bristen på information gick vi vidare och fann till slut ett ställe att äta på. Det var fortfarande lunchbuffé så vi öste för oss bland annat malaysisk currykyckling och dahlröra.
Efter maten gick vill tillbaka till busstationen för att vänta på bussen. Med en väntetid på cirka två timmar satte vi oss ned och väntade i skuggan av ett träd. Det är roligt med alla blickar och närmanden man blir mål för. När vi suttit i skuggan ett tag kom en man fram till oss och började prata. Han frågade vart vi kom ifrån och vart vi skulle och vad vi gjorde hemma i Sverige och hur gamla vi var. Han hade själv arbetat åt ett holländsk dräneringsföretag i flera år och var väldigt berest. Han hade dock inte varit i Sverige men han hade arbetat med Volvomotorer. Efter runt fyrtiofem minuters samtalande kom en till man fram till oss men han kunde ingen engelska så vi fick tala teckenspråk och den bereste dräneraren fick agera någon sorts tolk. Den andre mannen undrade vart vi kom ifrån och innan vi hunnit svara svarade dräneraren ”Sweden, VOLVO” och den andre mannen nickade förstående. Han frågade om svenska skogarna och ville att vi skulle jämföra klimatet och miljön mellan Malaysia och Sverige och han ville veta vilka och hur många djur vi hade i skogarna. När jag sa ”elk” och satte tummarna mot tinningarna och spretade med fingrarna och sa ”moo” trodde den andre mannen att jag förolämpade honom så han gick snabbt iväg. Den förste mannen sa något på gangsterengelska och tände en cigarett och fortsatte samtalet.
Dränagemannens buss kom och han hoppade snabbt på den och sa ”Good bye, TAKK” och vi sa ”C ya, terimah kasih”.


Efter många minuters väntan kom äntligen bussen till Jerantut, klockan var runt femsnåret och vi klev på bussen och slappnade av.
Bussen åkte först på asfalterad landsväg som sedan övergick till en smalare och smalare lerväg mitt i djungeln. När vi åkt i ungefär två timmar stannade bussen på en station och chauffören klev av för rökpaus. Jag följde efter för att sträcka på benen lite och direkt när jag klev ut kom en man fram till mig och sa:

- Where are you from?
- Sweden.
- Ah I see, long way from home. Going to Taman Negara?
- Haha yeah, yes I am.
- Okay I've never been there so I can't give you any tips.
- Ah that's okay.

Samtalet fortsatte i några minuter till och han hade tjänstgjort i Australien och Nya Zeeland som militärpolis åt Malaysia när han var ung. Han ville gärna ut och se på världen igen men han hade varken ålder eller pengar sa han. När busschauffören kom tillbaka hälsade de på varandra och chauffören hoppade in. Mannen sträkte fram handen mot mig och jag skakade den och sa hej då.
Den resterande biten utav färden var inte så bemärkelsevärd då man inte kunde se ut på grund utav mörkret. Ungefär fyrtiofem minuter senare kom vi fram till Jerantut och började gå mot hotellet svarttaxichauffören rekommenderat. Helt OK ställe men en läskig receptionist. Han hade en femårings röst, fem centimeter långa naglar och ett läskigt leende. Intrycket blev inte bättre när han gled upp bakom Jonas och halvviskade ”smile”.
Rummet var litet men vi skulle bara stanna en natt. En sak vi hittills märkt väldigt väl är placeringen utav duscharna. Alla duschar sitter rakt ovanför toaletten, förstår inte riktigt hur man ska göra processen på smidigast sätt men hur man än gör är hela rummet blött när man går ut därifrån.
När vi kommit till rätta i rummet går vi ned på byn för att äta. Alla restauranger är stängda utom KFC (mannen i Kuantan vann till slut) så vi går in och möts utav en lång kö. När vi fått vår mat och sitter vid vårt bord bemöts vi som ett utställningsföremål. Alla barn står runt oss och hänger på vårt bord och bara tittar oss rakt in i ögonen. För att göra upplevelsen komplett kommer en knäpp uteliggare och ställer sig utanför fönstret vid vårt bord och klappar händerna och dansar och stirrar oss rakt in i ögonen. Skrämda utav uteliggaren men samtidigt fyllda utav barnens nyfikenhet lämnar vi restaurangen och småspringer tillbaka mot hotellet. Det har hunnit börja spöregna på malaysiskt vis så vi söker skydd utanför en klädaffär. När vi stått där några sekunder kommer ett butiksbiträde som säger att han vill byta Jonas nyinköpta tröja mot tio utav deras tröjor. Bytet äger aldrig rum men vi köper varsin tröja för RM1/styck (~2 kr).
Vi springer genom regnet tillbaka till hotellet och när vi väl kommit in på rummet går vi och lägger oss och kollar på TV tills vi somnar.

Måndag 30:e mars
Vi tar en sovmorgon och vaknar runt elvatiden. Väskorna är redan packade så vi tar på oss skorna och går ned till receptionen och checkar ut. Klockan har hunnit bli tio i tolv när vi kommit ned till busstationen så vi sätter oss för att äta brunch. Bussarna går kvart i en gång i timmen, men som sagt, det är inget att lita på.
När vi ätit klart märker vi att klockan är fem över halv ett så vi måste bege oss mot bussarna men innan det måste vi ta ut pengar. Det är lättare sagt än gjort när alla ATM's bara accepterar Bank Islam-kort. När vi väl lyckats ta ut pengar har vi även lyckats missa bussen och vår sista utväg är att åka minibuss upp till Tembeling. Det skiljer sig bara RM2 i pris så det är ingen större förlust. Vi passar även på att boka båtturen in i parken via samma företag som kör minibussen.
När vi kommer fram till Tembeling får vi vänta ungefär en kvart innan båten är klar och vi går ned till bryggen och kliver på.
Som alla fantatiska upplevelser är det svårt att beskriva båtfärden med ord. Ni ska få några nyckelord som kombineras med ett videoklipp och bilder.
Spöregn, brunt vatten, skarpa svängar, urinvånare, vattenbufflar, mjärdar i hundratal.


Efter tre timmars båtresa senare är vi framme. Vi möts utav en kvinnlig värd som presenterar nationalparken och berättar om alla aktiviteter och allmän information. Det hela känns som en charterresa så vi är snabbt borta. Väl uppe i byns centrum knallar vi runt och letar boende. Standarden skiljer sig ganska mycket från de olika ställena och priserna likaså. Vi hittar något medelbudgetalternativ på ett motell mitt i centrum. Stället är fräscht och nyrenoverat och vi har A/C och balkong på rummet.
Första dagen i nationalparken är inte allt för händelserik då klockan hunnit bli efter sex (inträde i parken rekommenderas inte efter klockan sex). Det enda som är nämnvärt är att Jonas tå fick agera sittpinne med inbyggd klösbräda åt en fågel som flög förbi balkongen. Resten utav tiden gick åt till att utforska området och äta. När klockan närmar sig tio går vi tillbaka till rummet och lägger oss.

Tisdag 31:a mars
Klockan tolv lämnar vi rummet och går på brunchjakt. En lätt match då alla restauranger flyter omkring längs hela flodsträckan. När vi ätit klart går vi tillbaka till rummet och byter kläder till lite mer djungelfashion.
Vi kollar som hastigast på kartan och går iväg. När vi kommit fram till den platsen där den påstådda ingången borde vara är det heltomt. Vi frågar en man och tydligen har jag lotsas oss till fel ställe, jag var inte idel öra när informationskvinnan sa att ingången till parken var på andra sidan floden.
Vi vänder om och går tillbaka till rummet för att byta kläder igen, det var omöjligt att röra sig i långbyxor även fast det rekommenderades.
Färden leder ut från rummet ned på gatan vidare ned till floden. Väl framme betalar vi en man i en båt för att ta oss över till ingången. Avgiften är RM1/person.
Vi möts utav en brant trappa men ingen utmaning och går raskt uppför den och in i skogen Vägen går först genom en turistresort där en öl kostar RM20, vilket är svindyrt, och sedan in i den verkliga regnskogen. Vi har inte så mycket tid på oss eftersom vi kom iväg så sent så vi väljer en lite kortare led.
Vägen går genom tätbeväxt regnskog och växter och djur är överallt. Om man går en meter bort från stigen är man totalkamoflerad och uppäten utav skogen och ingen förbipasserande kan märka dig. Vi stöter mest på insekter och växtlighet men även ett antal fåglar, men som sagt, man ser inte vad som kan lura tjugo meter åt sidan. Den lättaste utvägen informationsmässigt är att bara smälla upp ett par bilder, så här kommer bilderna.
Väl tillbaka på rummet bytte vi kläder och vilade ett tag för att sedan gå ned till caféet. Vi beställer in två milkshakes men får någon konstig isblaska och betalar därefter. Halvt missnöjda fortsätter vi ned mot floden för att hitta middag. Vi väljer en restaurang och går in. Det tar lång tid innan vi får maten och innan Jonas mat ens hunnit svalna har jag ätit upp min. Portionerna var barnsligt små så jag beställer en till, den tar ännu längre tid att tillaga så middagen spenderas mest i väntan. Inte ens efter två maträtter känner jag mig riktigt mätt men vad ska man göra, U-landsproblem.
Tiden efter middagen har spenderats till skrivande och vilande.

Ovan: Indiana Jonas

Onsdag 1:a april
Eftersom vi fått blodad tand utav regnskogen tänkte vi prova på en canopy walk. Det är en smal bro upphängd fyrtio meter upp i luften mellan träden. Vi lämnar rummet klockan tolv efter frukost och beger oss över floden med en båt. När vi kommit till andra sidan kommer vi på att vi glömt tillstånden så jag vänder om och åker över floden igen, hämtar tillstånden och åker tillbaka. Vi går över stenplattorna genom turistresorten som är uppsmälld precis framför ingången till nationalparken och in i regnskogen. Vi går samma väg genom skogen som gårdagen.
Efter en och en halv kilometer är vi framme, en ganska kort och lagom tur då värmen och luftfuktigheten gör sig lätt påmind när man rör på sig.
Det kostar RM5 att gå upp, en avgift som är lätt värd att betala. Det är tio plattformer med nio broar som kopplar samman allting. Hela bron är ungefär fem hundra meter lång och fyrtio meter över marken på sina högsta ställen. Platåerna är uppbyggda runt träd och ger en väldigt fin utsikt över skogen. Man tänker inte riktigt på hur högt upp man är när man tittar ned. Alla trädkronor under en ser ut som buskar och det är först när man tänker på att träden man tittar ned på är högre än de flesta svenska träd. Då kan man börja relatera till höjden på träden som är fyra gånger högre.
Efter en väldigt svajig och imponerande färd över broarna kommer vi ned på marken igen. Vi går tillbaka till vårt rum för att byta om och svalka oss lite. Efter vilan och ombytet är det dags för middag. Maten bra allting bra. Ligger på latsidan just nu så det är lättare att visa allt med bilder.


Torsdag 2:a april
Den första, och egentligen enda, punkten på vår to-do-list för dagen är fiske. Vi vaknar runt klockan tio och kilar ned till de flytande restaurangerna på floden för frukost. Efter frukost går vi uppför den branta och ojämna backen tillbaka till hotellet för att byta om. När bytet är gjort fortsätter vi bort mot turistinformationen där man kan hyra fiskespön. Inne i det lilla huset där turistinformationen finns spelas Sugarplum Fairy i bakgrunden.Mannen i kassan förklarar för oss hur och vart vi fiskar bäst och vi betalar och går ut och bort mot flodbanken. Tydligen använder man inte fiskedrag här, det är lite som att bottenmeta med dåligt sänke. Till en början använde vi oss utav brödbitar men de smulades sönder efter ett par kast så vi övergick till mask.
Det tog ett tag innan vi hittade ett ställe att gräva efter mask på, man vill inte ställa sig och gräva på någon annans gård eller mark. Till slut hittade vi ett bra maskställe, snittade nog två maskar per gräv. Inte bättre än i sommarstugorna i Sverige men vad gör det när vi lyckades fylla burken.
Det började regna när vi fått tag på alla våra maskar. Vi lämnade de mest ömtåliga sakerna i vårt rum och begav oss tillbaka mot flodbanken. Regnet öste ned på riktigt nu, malaysiskt regn går rakt genom kläder och hud och genom själen och ut på andra sidan och när det kommit ut är man ren men samtidigt väldigt smutsig.
Vi såg nog väldigt dumma ut när vi stod på flodbanken och kastade och skrattade i spöregnet när resten av världen stod under ett tak och kollade på. Båtar passerade och vinkade och skrattade tillbaka när de som alla andra sökte skydd undan regnet. Åskan började dra in över oss och hälsorisken blev överhängande hög med fiskespön högt i skyn mitt ute på en öppen flodbank. Vi begav oss tillbaka och på vägen mötte vi blickar under uteserveringarnas tak som skrattade och pekade och frågade om vi fått någon fisk. Vi hade kunnat säga att vi fått världens största fisk men det hade ändå inte ändrat det faktum att västerlänningar är dumma som blöter ned sig frivilligt. Väl tillbaka på hotellet började hela receptionen skratta när vi klampade in och blötte ned allt omkring oss så vi log åt dem och gick uppför trappen och in i rummet.

Ovan: Maskoptimist
Nedan: Maskpessimist

När vi torkat och vilat och samtalat lämnade vi rummet för att lämna tillbaka våra spön. Vi stötte inte på några problem och vände tillbaka mot rummet igen. På vägen tillbaka köpte vi fika och satte oss i rummet och kollade på 24 och läste och fikade.
Runt klockan åtta gjorde sig hungern påmind så vi lämnade rummet för att äta. När vi kom fram till restaurangen där vi planerat att äta samt boka bussbiljetter såg vi att det bara var ett par som satt där. Ett par som vi lyckats följa efter ofrivilligt. Vi kände att det skulle verka konstigt om vi hade ätit på samma ställen tre gånger i rad så vi valde att avvakta ett tag. När vi avvaktat i en halvtimme fick det kvitta, vi skulle ändå inte se människorna igen. Efter måltiden köpte vi bussbiljetter och gick tillbaka till rummet för att packa och sova. Jag ställer klockan på kvart i sju.

Fredag 3:e april
Klockan ringer kvart i sju. Jag tar upp mobilen och trycker ”OK” för att snooza. Klockan ringer inte mer och när vi vaknar är klockan tre minuter i åtta. Paniken stiger i rummet och vi rusar upp för att packa så snabbt som möjligt.
När klockan är runt kvart över åtta rusar jag ned till mannen vi köpte bussbiljetterna utav för att leta efter alternativ. Han går inte att finna men hans kompisar börjar ringa febrilt efter honom och de säger att jag ska springa upp till busstationen för att leta efter honom. Jag springer allt vad jag kan upp till busstationen men där finns varken buss eller man och ingen vet vart kontoret ligger. Löpande in i hotellreceptionen ber jag receptionisten ringa bussföretaget och kolla när nästa buss går. Hon slår numret men ger mig luren och går därifrån. Jag försöker göra mig förstådd men det går inte, kvinnan i luren är fast besluten om att jag försöker boka en bussbiljett till Kuala Lumpur på nytt så jag lägger på och springer ned till restaurangen igen. Väl där har de fått tag på mannen och en kille skriker åt mig att hoppa på hans blåa motorcykel. Han skjutsar mig i hög hastighet utan hjälm tillbaka till busstationen där jag möter upp biljettmannen. Först börjar han skälla ut mig för att vi inte var där i tid men då får jag nog och säger åt honom att han har ingen som helst rätt att vara förbannad på mig eftersom biljetterna ändå var betalade och han blir tyst. Efter lite slingrande och onödigt förklarande från hans sida lyckas han få ur sig att han ska ordna så att vi kommer på nästa buss från Jerantut till Kuala Lumpur. Det enda vi behöver göra är att ta lokalbussen till Jerantut.Jag går tillbaka till rummet och jag och Jonas diskuterar alternativen en stund för att sedan äta frukost. Efter frukosten är klockan tjugo i tio och vi går till busstationen och kliver på bussen. Sätena är ganska trånga och man får väldigt ont i knäna under resans gång. Om man bortser från den fysiska smärtan i knäna och den psykiska i att missa bussen var bussresan trevlig. Vi ser vattenbufflar på vägen och möter bilar i trånga kurvor. Bussarna åker oftast med den främre dörren öppen för att använda fartvinden som fläkt så man kan kolla rakt ut på vägen om man vill, det är härligt.
När vi kommit fram till Jerantut kliver vi av och börjar leta efter bussen som skulle gå halv tolv. Vi ser ingen buss så vi börjar fråga oss fram. En man hänvisar oss till bussbolagets lilla biljettkontor så vi går dit. Väl framme vid biljettluckan säger kvinnan att det bara går en buss per dag. Vi grips av besvikelse då mannen har lurat iväg oss till en annan stad grundade på falska förhoppningar. Aja, nu är vi här och vi kan inte göra något åt saken. Vi bokar en biljett hos ett annat företag vars buss går halv två. Hungern börjar göra sig påmind igen så vi söker upp ett café att fika på. Jonas beställer in ris och kyckling och jag beställer in indiskt plattbröd. Efter några koppar te och kaffe kan det vara smart att göra ett toalettbesök innan man sätter sig på bussen. Vi går in på en restauran och frågar efter toaletten. Som vanligt är det bara ett hål i marken och jag ställer mig utanför och väntar. När jag står där och väntar kommer kvinnan som driver restaurangen upp och säger åt mig att gå in i ett tvättrum, när jag försöker öppna dörren slår hon mig på armen och säger ”NO SMOKING!”, jag förstår inte vad hon menar och hon springer iväg skrattande och lämnar mig kvar som ett väntande frågetecken.

När vi är klara går vi bort mot bussen och kliver på. Bussfärden tar ca tre timmar och är inte alltför spännande, förutom att det regnar in genom taket.
Väl framme i Kuala Lumpur kliver vi av och börjar navigera oss mot vandrarhemmet vi hittat på Internet. Vi tar monorailen mot Chow Kit som bara är en station bort. När vi kliver ut på plattformen på Chow Kit ser vi vandrarhemmets skylt klart och tydligt och går mot det. När vi kommer fram tar vi hissen till fjärde våningen och tar av oss skorna och stiger in i receptionen. Tydligen är alla rum fullbokade över helgen förutom en säng i en tolvbäddars mixdorm. Ägaren föreslog att en utav oss kunde sova på soffan och den andra i sängen. Vi tackade nej till erbjudandet eftersom soffan redan var upptagen, av en katt. Vi bokade fem nätter från och med söndagen och frågade om han kunde tipsa om annat boende över helgen. Han tipsade om två ställen men sa att nästan allt omkring här var fullbokat.
Mycket riktigt var första alternativet fullbokat så vi fortsatte längs gatan och skannade neonskyltar med ögonen. Man ska inte döma en bok efter omslaget men när det finns fem hotell bredvid varandra är det lättast så.
En gammal kvinna sitter bakom receptionsdisken och hon svarar ”Seventy ringgit per night” när vi frågar vad det kostar. ”No Internet access” svarade hon på andra frågan och förstod att vi inte skulle ta rummet. Hon sken upp som en sol när vi sa att vi ville stanna två nätter och skrev ned våra detaljer och gav oss nyckeln. Rummet ligger på andra våningen och är fint. Sängarna är stora, nästan dubbelsängar och vi har toalett och dusch på rummet. Vi har till och med TV!
När vi varit inne i rummet ett tag börjar det spöregna och åska riktigt mycket utomhus så vi avvaktar med lite 24 tills det avtar. Det slutar regna runt klockan sju och vi ger oss ut på matjakt. Vi tar en tur genom kvarteret och går genom massa stånd som är uppsatta där det säljs förfalskade Rolexklockor och färska frukter. Vi hittar en restaurang som verkar trevlig och när vi kommer in får vi rikligt med service. Vi är restaurangens enda kunder och får all uppmärksamhet från hela personalen. Det är en indisk restaurang och för första gången tar sig ägaren tid att förklara menyn genomgående istället för att skratta när man frågar vad alla maträtter är. Vi beställer ris och kött och han rekommenderar en sorts roti med fiskgryta som plockmat. När vi ätit färdigt kommer han tillbaka och frågar oss om vi vill ha kaffe eller te. Han visar menyn över drycker och rekommenderar ett indiskt te som innehåller färsk mjölk och ingefära. Vi slår till och det är en smakupplevelse. I början smakade det inte så mycket men det blir godare för varje gång.
När vi reser oss för att gå därifrån kommer all personal fram till oss och tackar oss och ber oss att komma tillbaka. Innan vi går tillbaka till rummet går vi förbi 7-eleven och köper chips och dryck som vi ska avnjuta i samband med filmkväll. Filmkvällen blev lyckad och vi, eller jag i alla fall, somnar runt tolvsnåret. Jonas stannar uppe ett tag till för att följa hockeyn från vår balkong där han lyckats hitta ett oskyddat trådlöst nätverk.

Lördag 4:e april
Dagen börjar med att jag går ned till receptionen och förlänger vår vistelse med en natt till då kvinnan i receptionen bara tagit betalt för en natt. Det var inga problem och efter lite morgonfixade beger vi oss ut på Kuala Lumpurs gator. Vi går en sväng runt kvarteret innan vi går bort till monorailstationen och köper en biljett till Imbi där den stora gallerian Berjaya Times Square ligger. Som de flesta andra moderna städer har även Kuala Lumpurs monorail sin A/C inställd på den lägsta möjliga temperaturen, vilket är skönt och svalkande direkt när man kliver på, men som kan ställa till med obehagliga värmechockar när man kliver ut i värmen. Tur för oss att ingången till gallerian bara är några fotsteg bort. När vi väl är inne förstår vi inte riktigt innebörden utav storleken på gallerian, vi har läst att den har en berg- och dalbana inomhus men det är svårt att sätta text till relation med verkligheten. När vi har gått in till mitten utav gallerian kan vi se bottenvåningen två våningar under oss och taket tio våningar över oss. Det är alltså taket på gallerian, själva byggnaden sträcker sig totalt fyrtioåtta våningar över mark och innehåller förutom ett nöjesfält även två lyxhotell.
Vi börjar med att vandra runt de tre första våningarna och man häpnas utav nästan allting. Det finns konceptbutiker med de senaste Sonyprodukterna och lyxbutiker som säljer klockor för flera hundra tusen till små skoförsäljare och folk som kränger plastarmband direkt från väskan. När klockan börjar närma sig två på eftermiddagen kommer vi på att vi inte ätit frukost än, det är lätt att man glömmer bort magen när ögonen får styra en genom skyltfönster efter skyltfönster.
När vi stillat hungern med lite västerlänsk snabbmat fortsätter vi med att utforska våning efter våning. Gallerian innehåller förutom Asiens största inomhusnöjesfält även Malaysias första (och enda?) IMAX-biograf. Golvytan täcker ungefär sju hundra tusen kvadratmeter och är Malaysias största byggnad till yta och storlek, lägg märke till att den inte är högst.
Efter att ha spenderat åtskilliga timmar inne i gallerian beger vi oss hemåt igen för att vila och äta middag. Middagen spenderas på ett lokalt matställe och det finns inte så mycket mer att säga om det än att maten var bra.


Söndag 5:e april
Idag är det dags för utcheckning från vårt nuvarande hotell så vi tar en liten sovmorgon och vaknar runt elvasnåret. Vi packar och gör oss i ordning och checkar ut klockan tolv. Ut på gatan och in i värmen. Gatan leder oss fram till vårt bokade vandrarhem. Vi tar hissen upp till fjärde våningen och tar av oss skorna och går in genom glasdörren. Där möts vi utav Mohammed, ägaren till vandrarhemmet, och han visar oss vårt rum. Rummet är ganska litet och spartanskt, nedköp jämfört med förra stället men här har vi i alla fall Internet. Trodde vi. Visst, vi har Internet, men det är väldigt segt och ostabilt (0.06 Mbit/s). Det finns mycket att säga om stället men att förklara det i detalj känns bara onödigt då det nog inte är så intressant. Det finns ett tv-rum, bibliotek, kök, tre datorer att använda och massa information om staden.
Nu börjar jag få påtryckningar från Sverige att fatta mig kort och publicera skiten. Sagt och gjort.