Fredag 15:e april, 2009 – söndag 26:e april, 2009
För att summera de tre veckor vi spenderat i Kuala Lumpur med så få ord som möjligt skriver jag bara utbränd och sjukdom. Någon stans under första veckan kom resten av resan ikapp oss. Vi har försökt vila så gott det går på alla platser vi stannat men känslan av att aldrig kunna packa ur väskan tar så småningom musten ur en. Det är påfrestande att aldrig riktigt veta vad och när nästa lugna plats är. Kroppen valde automatiskt Kuala Lumpur som viloplats och man kan inte annat än ge med sig inför kroppens klara språk när man inte längre orkar kliva upp på morgonen. De dagar man väl kommer upp får man en chock av hur sent klockan hunnit blivit.
För att nämna en annan ganska förvånansvärd sak så hade vi inte sett röken av sjukdomar förrän vi stoppade i Kuala. Efter första veckan kände Jonas sig förkyld och i samband med hotellbyte tog det tvärstopp. Hög feber, ont i kroppen, illamående, you name it. När ännu en vecka passerat började han känna sig bättre, då det är en vinst i sig måste någon helt logiskt förlora, och nu var det min tur. Jag hade några febertoppar under två dygn men det hela övergick så småningom till enbart illamående och magknip. Yoghurt och tabletter är som en silvertejpslösning men eftersom illamående inte håller i sig särskilt många dagar kunde man inte löst det på bättre sätt.
När tredje veckan väl var slut kände vi oss helt plötsligt väldigt ineffektiva och tråkiga. Det var lite av ett bevis vi väntat på, kroppen sa aktivera och vi höll med och bestämde oss för att lämna Kuala Lumpur. Destinationen blev Penang, eller Georgetown som staden blev döpt till av britterna.

Måndag 27:e april, 2009
Dagen började klockan nio på måndagmorgonen när klockan ringde, men vi klev inte upp förrän klockan tio. Väskorna var nästan klara för avfärd, det fattades bara lite småplock. Jag tror att vi lyckades checka ut mellan elva och tolv och vi begav oss direkt till monorailen
Väl framme vid busstationen lockade en kille in oss och plitade bokstäver snabbare än Fantomens slag. Med biljetterna på handen och väskan på ryggen klev vi in i bussen och satte oss. En riktigt rymlig buss med blå gardiner och så pass breda säten att det bara är tre på varje rad.
Efter ungefär fyra eller fem timmars sätessittande kom vi fram till Penang. Vi var tydligen en bit ifrån Georgetown. En man som visade oss kartan ringde sin kompis och han skjutsade oss in till staden. Han var väldigt pratglad, ung och trevlig.
Hotellet vi bor på heter Continental Hotel och är för första gången sedan Los Angeles fick vi ett riktigt hotellrum. Dyrare än förut men billigare än Tioman. RM54/person och natt.
Man känner av de gamla kontinentaldagarna i byggnaderna med detaljer som krogar och bordeller i varje gathörn. Känns som typiska engelska attiraljer. Bör tilläggas är att byggnaderna ser kontinentala ut också. Vita överklasshus med pelare och tjänare och dyra drinkar på brickorna.
Kvällen avslutades på hotellet i daglig ordning.

Tisdag 28:e april, 2009
Andra dagen i Penang och sista dagen att utforska staden på. Vi begav oss ut på en stadsvandring i de gamla kolonialdagarnas fotspår. Det första vi tittar på är krigsmonument från de båda världskrigen samt inhemska fejder. Penang drabbades väldigt hårt av japanerna under andra världskriget då ön alltid betraktats som en åtråvärd handelspunkt. Engelsmännen drevs iväg och kvar var maktlösa kineser, indier och malajer. De flesta sattes i arbetsläger i södra Thailand. Människorna på ön fick även byta språk och valuta under krigstiden.

Ovan: Krigsmonument.
Nedan: Klocka skänkt av en rik kines.

Nästa stopp på färden är Fort Cornwallis, ett fort som byggdes av engelsmännen på den plats där Francis Light först landsteg ön runt 1500. Fortet är illa åtgånget i dagsläget och det är egentligen bara murarna och kanonerna som står kvar. Det är intressant att läsa om alla saker i fortet och se hur stor påverkan engelsmännen egentligen haft på ön.

Ovan: Thaifamilj som tog oss för en turistattraktion.

Ovan: Överste Jonas besegrar Captain Francis Light
Nedan: Överste Jonas i fängelse pga. förräderi.

När vi besegrat Fort Cornwallis fortsätter vi genom staden och till slutdestinationen Eastern and Oriental Hotel. Stort, vitt lyxhotell i kolonial och viktoriansk stil.

Onsdag 29:e april, 2009
Planen har varit att vi ska ta oss upp till en stad på norra östkusten som heter Kota Bharu. Vi åkte till busstationen och tänkte köpa biljetter men tydligen var det fullsatt fram till fredag. Planen fick revideras lite och vi gjorde det bästa av situationen och köpte biljetter till Ipoh. Ipoh är en vanlig stad med inte alltför mycket att hämta i.

Vi anlände till staden runt femsnåret och stack iväg till ett hotell vi läst om. Hotellet är beläget i samma byggnad som tågstationen som är, som så många andra, en gammal byggnad från kolonialdagarna. Vit och maffig med svajande palmer utanför. Rummen är lustiga för de är inte tänkta att vara hotellrum i grund och botten, vi har t ex. två låsta dörrar på rummet och en av dem leder in till grannrummet.

På kvällen går vi ut för att göra en mindre stadsvandring. Vi går runt ett tag för att sedan vila oss på en uteservering. När vi suttit där någon timme börjar vi dra oss tillbaka. På vägen mot hotellet hör vi ett coverband spela inne på en bar så vi går in för att kika. Väl inne blir vi kändisar och alla ska hälsa och vara vänner och bjuda på drinkar. Vi blir även snabbt kompisar med det inhemska bandet och konverserar i bästa mån i någon kvart med dem innan vi äntligen drar oss tillbaka till hotellet.

Torsdag 30:e april, 2009
Dagens uppdrag är biljettbokning till Kota Bharu. Vi börjar lugnt med lunch på hotellets veranda och beger oss sedan mot busstationen. Lokalbussen som leder ut till den större busstationen är lustig och liten och låter högt. Vi spenderar mest tid i rödljus och bilköer. När vi väl kommer fram till stationen stannar bussen mitt på motorvägen och säger att man måste gå sista biten. Endast en dåre springer frivilligt över Malaysias motorvägar. Vi lyckades ta oss över helskinnade genom att lita på de inhemskas omdöme.
Efter en stunds intensivt skrikande lyckas vi hitta en person som vill sälja en biljett åt oss. När vi får biljetten skrattar de åt oss och känslan av att man blivit blåst börjar sakta men säkert inta kroppen. Med biljetten på fickan åker vi tillbaka till hotellet och vilar en stund innan middagen.

Fredag 1:a maj, 2009
Vi vaknar tidigt och går upp och äter frukost. Som vanligt är hotellfrukost nudlar, ris, bruna bönor och toast. Mer eller mindre mätta plockar vi upp väskorna och hittar en teksi som tar oss till busstationen.Väl framme vid busstationen går vi till hytten där vi köpte biljetten och frågar vart bussen avgår ifrån. Ingen vet och alla skriker som djur. Vi blir ombedda att vänta fem minuter. Efter fem minuter vet fortfarande ingen vart bussen är. Det är nu tio minuter kvar tills bussen ska gå och den där krypande känslan av att ha blivit lurad är mer närvarande än någonsin. Mannen ber oss vänta en stund till. När klockan blivit tio över elva, dvs. tio minuter för mycket, kommer beskedet att bussen står på terminal tio. När vi väl ser bussen med egna ögonon känns allting lugnt igen och vi kastar in väskorna och sätter oss.
Bussresan tar nästan åtta timmar och går rakt genom höglandet. Djupa och gröna regnskogsdalar omsluter bussen under färden.

Vi kommer fram till Kota Bharu efter femtiden och tar en taxi till ett boende vi hittat, homestayvariant. Vi checkar in för två nätter och texten som skrivs för tillfället har kommit ikapp verkligheten.

Lev och må.

PS. Den här hemsidan valde att centrera texten på de ställen den ville vilket medför att formateringen är sämst.