Frång Perhentian till Singapore till gänget i Japan

Lördag 2:a maj, 2009, Kota Bharu
Vi vaknar mitt på dagen och ger oss ut på uppdrag. Vi har i som första mål att spana in staden i helhet för att sedan leta reda på Malaysias riktiga kultur.
Efter en rutt runt staden beger vi oss söderut mot stadens kulturcenter. En man hälsar oss välkomna på svenska och det är lite av en chock. Mannen är kulturcentrets ledare och kan faktiskt en hel trave svenska fraser utan brytning. Han berättar om deras traditioner övergripligt och inte lika helhjärtat som Anita Adolfsson skulle gjort. Bör tilläggas är att han även pratar franska och tyska relativt bra.
På turistcentret är det uppvisning av traditionell musik, drakbygge samt ”topspinners”. Topspinners är cirkulära och tunga järnplattor med en stav i mitten. Ett snöre lindas hårt in till sin fulla längd runt staven. Man håller sedan i snöret med ena handen och kastar iväg skivan med den andra. Idén är att man ska få den att spinna på marken och under tiden den spinner ska en annan man fånga upp den på en järnspatel och balansera den. När den väl är korrekt balanserad och fångad får man poäng. Olika byar brukade tävla mot varandra och en domare från en neutral by dömde.
Även musiken och drakbygget var intressant och drakbygget är det som verkligen sätter Kota Bharu på kartan.
Efter den kulturella upplevelsen beger vi oss tillbaka in mot centrum och kryssar av ett museum på vägen. Det andra museumet vi tänkte besöka hann stänga innan vi hann fram, eller, vi hann in men sedan blev vi utkörda på direkten för det hade tydligen varit stängt i sex minuter.
Vidare gick färden ner mot floden Sungei Kelantan där vi satt i solen och vilade en stund för att sedan bege oss tillbaka till boendet.
Kvällen spenderades mest vid datorn i sökandet på nästa etapp och senare gick vi ut och åt.
Nästa steg i resan är Perhentian Islands.

Ovan: Drakbyggare

Ovan: Top-spin-utövare

Ovan: Färdig drake

Ovan: Folkmusiker

Söndag 3:e maj, 2009, Kota Bharu
Dagen börjar relativt tidigt då vi ska vara klara för avfärd med förbokad taxi klockan tio. Innan vi kliver in i taxin springer vi iväg och tar ut pengar då det inte finns några bankomater ute på Perhentian Islands.Taxifärden är lugn och efter någon timme kommer vi fram till Kuala Besut; porten till Perhentian. Vi får veta att nästa båt går om en och en halv timme så vi sätter oss och fikar bort tiden.
Båtfärden är väldigt upplevelserik men kort. Det är en liten speedboat vi åker med. Föraren känns relativt pålitlig men samtidigt verkar det som att han gillar att busköra. Båten studsar hårt mot vågorna och kränger mer än sällan ganska skarpt mot havet. Vattnet är azurblått.
Väl ute på ön ser det mesta ut som en chartersemester. Vi tar in på första bästa boende även fast vi vet att den principen är den sämsta. Boendet är dyrt men vi tänkte unna oss lite lyx nu när resan lider mot sitt slut.
Den resterande delen av dagen slappar vi bort i solen och i vattnet. Vattnet är som sagt AZURBLÅTT.

Måndag 4:e maj – fredag 8:e maj, 2009, Perhentian Islands
Vi solade. Vi badade. Vi mådde. Det går inte att beskriva på så många andra sätt. Ön är mindre än vi trott, betydligt mindre än Tioman men ändå har de lyckats klämma in boenden och resorter i varje hörn av stranden. Det är mest barnfamiljer och äldre par här, alla backpackers är på den mindre ön Perhentian Kecil.
Två av dagarna hyrde vi snorkelutrustning och gissa om man blev förvånad när man klev ned i vattnet för första gången. Stora fiskar överallt och färgerna är som ett disco. Vi hade till och med turen att se en haj och en rocka. En riktigt häftig upplevelse och det var roligt att man kunde göra det själv utan att behöva köpa ett paketerbjudande eller liknande.
Maten på ön är överlag god, det finns restauranger med relativt dålig mat men restaurangen som är kopplad till vår stuganläggning är nog den bästa på ön. Bananpannkakor kombinerat med kaffe/the är nog den populäraste men även godaste frukosten. Vi passade även på att testa efterlängtad bananasplit. Just ja, det fanns en riktigt god middagsrätt, både visuellt och gastronomiskt. Det var sötsur kyckling serverad i en ananas. Riktigt god.

Fredag 8:e maj, 2009, Perhentian Islands
Sista dagen på ön och vi har bokat båten klockan tolv. Innan tolv händer inte mycket, vi väntar och packar och vilar. När klockan väl är tolv går vi ut och sätter oss under ett palmträd i väntan på båten. Den är försenad några minuter men vem ska klaga när man får en förlängd vistelse på en paradisö.
Den lilla båten går från stranden och tar oss ut till öppet vatten och en större båt med fler passagerare i.
Båtresan tar inte lång tid och strax är vi inne i Kuala Besut. Väl framme letar vi febrilt efter en bankomat men får veta att det inte finns några. What about teksi då? Jo då, det finns teksi, men alla tar RM50 för att komma tillbaka till Kota Bharu, RM10 mer än sist, ingen summa att bråka över men ändå en principsak. När vi sitter i taxin och åker ut från staden ser vi två bankomater. Det suger att folk ska behöva luras exakt hela tiden för att göra sin dag.
Vi kommer fram till Kota Bharus busstation och letar upp en buss mot Kuala Lumpur. Klockan nio på kvällen går nästa buss, det är om sju timmar.
Vi bränner bort de sista timmarna i KB Mall med bowling och ögonshopping. Jonas spelade ut lokalinvånarna som hade egna klot och skor med sig. Det säger ganska mycket om svenskar på genomfart!
Bussen tar går sju timmar genom natten och vi kommer fram klockan fyra på morgonen (lördag 9:e) i Kuala Lumpur. Chauffören sov i en hytt längst bak nästan hela resan. Någon annan körde.
Framme i Kuala Lumpur är det mörkt och precis på gränsen mellan nattens slut och morgonens början. Vi raggar upp en teksi som tjafsar om nattaxa och dålig arbetstid och rusningstrafik och avgaser och avlägsna platser. Vi ger honom tjugo och han släpper av oss utanför vårt gamla hotell i Chow Kit.
Alla hotell är stängda när vi kommer fram så vi sätter oss i den dygnet-runt-öppna food courten. Killen som säljer cigg känner igen oss. Han är glad och serverar oss mat. Efteråt är han glad och röker.
När klockan är ungefär sju på morgonen hittar vi ett öppet hotell och tar in en natt. Det är ett skabbigt ställe och relativt dyrt, RM75 för ett dåligt rum med röklukt. Får duga tänker vi och somnar in.

Lördag 9:e maj – tisdag 12:e maj , 2009, Kuala Lumpur
Vi vaknar upp och klär oss. Vi går ut till monorailen och åker in till galleriorna. Egentligen är det här tråkigt att skriva för det förstör överraskningen för Sverige. Vi har helt enkelt handlat bort dagarna i sinnessjukt enorma gallerior och köpcentrum.
Ska bara vika in en rolig sak att berätta om det dåliga hotellet vi bodde på. En natt vaknade Jonas med en kackerlacka på kudden men eftersom han är Indiejana Jonas spöade han den snabbt och bestämt.
Det jag däremot kan berätta om är besöket till Petronas Towers. Vi började med att kliva upp klockan sju och därefter åt vi frukost. Vi sprang ut på gatan runt halv åtta och letade en taxi som kunde ta oss till tornen. Vi hittade en gubbe, han ville ha femton. Det var ok och vi hoppade in. Väl framme vid tornen springer vi in och nedför en rulltrappa. Det står ca hundra människor och köar före oss. Inte alltför illa när man målat upp skräckscenarion där det står tvåtusen människor och köar. Det finns tolvhundra biljetter.
När kön väl börjat röra på sig går det undan, vi får en biljett med besökstid klockan elva. Det känns bra då vi har lite extratid att viga åt packningen.
Vi tar monorailen tillbaka och lägger oss på rummet. När klockan blivit halv elva försöker vi ragga upp en taxi. Vi hittar en och glider in och i samband med att vi glider in sätter han igång MÄTAREN. Vad fan, en mätare?! Det var första gången i Malaysia vi ser en sådan. Han frågar efter destinationen och vi säger PETRONAS TOWERS MAN, STEP ON IT och han lägger hela kroppsvikten på pedalen och tar oss dit. RM5 kostade det, alla andra gånger har det kostat RM10-RM20. Vilka losers vi är men det är svårt att pruta ned priset då alla vägrar köra med mätare eller sjunka lägre än 30000000% profit.
Hur som helst springer vi ned till incheckningen till turen och blir ombedda att vänta. Vi var fem minuter för sena så vi får åka upp med elva-femton-gänget. Hur kan man vilja åka med det gänget, sjukt töntiga. Coming straight outta elva-noll-noll-gang.
Väl uppe möts vi av magnifika vyer över staden om än lite molniga. Pics får visa.
När detta känns gjort sticker vi ned med hissen som färdas med en hastighet av fem meter i sekunden, dvs en våning i sekunden.
Vi raggar upp vår tredje och sämsta taxi för dagen och hoppar in. Han tar fel vägar och kör på nattaxameter mitt på dagen. Det hela slutar med att vi skäller ut honom och säger att vi bott i det här området i över en månad sammanlagt och kan vägarna och att han tar fel väg och att hans taxamenter har svininfluensa. Han ger med sig och stänger taxametern tills vi kommer fram. RM9 fick vi betala för det.
Vi tar våra väskor och traskar bort till monorailen som tar oss till centralstationen. Vi ska nämligen åka nattåg till singapore. Första klass privatkupé.
Vi låser in väskorna på stationen och sticker iväg till Mid Valley Megamall för mer inköp. Hemligstämplat tills vidare.
Tiden går och det är dags för avfärd mot Singapore. Tåget är en stund försenat så vi sätter oss och väntar. En halvtimme senare kommer tåget och vi hoppar in och lägger oss i kupén som bjuder på många skratt. Inget ont om den men typiskt Malaysia att ha skyltar om allting.
Efter detta somnar vi.

Ovan: Notera skylten i bakgrunden!

Onsdag 13:e maj, 2009, Singapore
Vi kommer fram till Woodland Checkpoint runt sju och får kliva av tåget och gå genom immigrations and customs. Det går smärtfritt. Vi blir även skannade för svininfluensa vilket vi inte har.
Efter immigrationskontrollen får vi stiga på igen och tåget rullar ungefär en timme till innan vi kommer fram.
Från stationen går vi en bit och tar monorailen till ett hotell vi spanat in i boken. Vi checkar in och lägger oss på rummet och vilar och gör minsta lilla möjliga pga en smärre förkylning tack vare en gubbe på tåget. På kvällen går vi till det lyxiga hotellet Raffles Hotel och tar varsin Singapore Sling.

Torsdag 14:e maj, 2009, Singapore.
Det som skrivs nu är precis i sista stund innan vi checkar ut från hotellet. Färden går mot Japan runt halv elva ikväll.
Lev och må!

PS. Vi är framme i Japan nu och nytt inlägg kommer inom kort.

Fredag 15:e april, 2009 – söndag 26:e april, 2009
För att summera de tre veckor vi spenderat i Kuala Lumpur med så få ord som möjligt skriver jag bara utbränd och sjukdom. Någon stans under första veckan kom resten av resan ikapp oss. Vi har försökt vila så gott det går på alla platser vi stannat men känslan av att aldrig kunna packa ur väskan tar så småningom musten ur en. Det är påfrestande att aldrig riktigt veta vad och när nästa lugna plats är. Kroppen valde automatiskt Kuala Lumpur som viloplats och man kan inte annat än ge med sig inför kroppens klara språk när man inte längre orkar kliva upp på morgonen. De dagar man väl kommer upp får man en chock av hur sent klockan hunnit blivit.
För att nämna en annan ganska förvånansvärd sak så hade vi inte sett röken av sjukdomar förrän vi stoppade i Kuala. Efter första veckan kände Jonas sig förkyld och i samband med hotellbyte tog det tvärstopp. Hög feber, ont i kroppen, illamående, you name it. När ännu en vecka passerat började han känna sig bättre, då det är en vinst i sig måste någon helt logiskt förlora, och nu var det min tur. Jag hade några febertoppar under två dygn men det hela övergick så småningom till enbart illamående och magknip. Yoghurt och tabletter är som en silvertejpslösning men eftersom illamående inte håller i sig särskilt många dagar kunde man inte löst det på bättre sätt.
När tredje veckan väl var slut kände vi oss helt plötsligt väldigt ineffektiva och tråkiga. Det var lite av ett bevis vi väntat på, kroppen sa aktivera och vi höll med och bestämde oss för att lämna Kuala Lumpur. Destinationen blev Penang, eller Georgetown som staden blev döpt till av britterna.

Måndag 27:e april, 2009
Dagen började klockan nio på måndagmorgonen när klockan ringde, men vi klev inte upp förrän klockan tio. Väskorna var nästan klara för avfärd, det fattades bara lite småplock. Jag tror att vi lyckades checka ut mellan elva och tolv och vi begav oss direkt till monorailen
Väl framme vid busstationen lockade en kille in oss och plitade bokstäver snabbare än Fantomens slag. Med biljetterna på handen och väskan på ryggen klev vi in i bussen och satte oss. En riktigt rymlig buss med blå gardiner och så pass breda säten att det bara är tre på varje rad.
Efter ungefär fyra eller fem timmars sätessittande kom vi fram till Penang. Vi var tydligen en bit ifrån Georgetown. En man som visade oss kartan ringde sin kompis och han skjutsade oss in till staden. Han var väldigt pratglad, ung och trevlig.
Hotellet vi bor på heter Continental Hotel och är för första gången sedan Los Angeles fick vi ett riktigt hotellrum. Dyrare än förut men billigare än Tioman. RM54/person och natt.
Man känner av de gamla kontinentaldagarna i byggnaderna med detaljer som krogar och bordeller i varje gathörn. Känns som typiska engelska attiraljer. Bör tilläggas är att byggnaderna ser kontinentala ut också. Vita överklasshus med pelare och tjänare och dyra drinkar på brickorna.
Kvällen avslutades på hotellet i daglig ordning.

Tisdag 28:e april, 2009
Andra dagen i Penang och sista dagen att utforska staden på. Vi begav oss ut på en stadsvandring i de gamla kolonialdagarnas fotspår. Det första vi tittar på är krigsmonument från de båda världskrigen samt inhemska fejder. Penang drabbades väldigt hårt av japanerna under andra världskriget då ön alltid betraktats som en åtråvärd handelspunkt. Engelsmännen drevs iväg och kvar var maktlösa kineser, indier och malajer. De flesta sattes i arbetsläger i södra Thailand. Människorna på ön fick även byta språk och valuta under krigstiden.

Ovan: Krigsmonument.
Nedan: Klocka skänkt av en rik kines.

Nästa stopp på färden är Fort Cornwallis, ett fort som byggdes av engelsmännen på den plats där Francis Light först landsteg ön runt 1500. Fortet är illa åtgånget i dagsläget och det är egentligen bara murarna och kanonerna som står kvar. Det är intressant att läsa om alla saker i fortet och se hur stor påverkan engelsmännen egentligen haft på ön.

Ovan: Thaifamilj som tog oss för en turistattraktion.

Ovan: Överste Jonas besegrar Captain Francis Light
Nedan: Överste Jonas i fängelse pga. förräderi.

När vi besegrat Fort Cornwallis fortsätter vi genom staden och till slutdestinationen Eastern and Oriental Hotel. Stort, vitt lyxhotell i kolonial och viktoriansk stil.

Onsdag 29:e april, 2009
Planen har varit att vi ska ta oss upp till en stad på norra östkusten som heter Kota Bharu. Vi åkte till busstationen och tänkte köpa biljetter men tydligen var det fullsatt fram till fredag. Planen fick revideras lite och vi gjorde det bästa av situationen och köpte biljetter till Ipoh. Ipoh är en vanlig stad med inte alltför mycket att hämta i.

Vi anlände till staden runt femsnåret och stack iväg till ett hotell vi läst om. Hotellet är beläget i samma byggnad som tågstationen som är, som så många andra, en gammal byggnad från kolonialdagarna. Vit och maffig med svajande palmer utanför. Rummen är lustiga för de är inte tänkta att vara hotellrum i grund och botten, vi har t ex. två låsta dörrar på rummet och en av dem leder in till grannrummet.

På kvällen går vi ut för att göra en mindre stadsvandring. Vi går runt ett tag för att sedan vila oss på en uteservering. När vi suttit där någon timme börjar vi dra oss tillbaka. På vägen mot hotellet hör vi ett coverband spela inne på en bar så vi går in för att kika. Väl inne blir vi kändisar och alla ska hälsa och vara vänner och bjuda på drinkar. Vi blir även snabbt kompisar med det inhemska bandet och konverserar i bästa mån i någon kvart med dem innan vi äntligen drar oss tillbaka till hotellet.

Torsdag 30:e april, 2009
Dagens uppdrag är biljettbokning till Kota Bharu. Vi börjar lugnt med lunch på hotellets veranda och beger oss sedan mot busstationen. Lokalbussen som leder ut till den större busstationen är lustig och liten och låter högt. Vi spenderar mest tid i rödljus och bilköer. När vi väl kommer fram till stationen stannar bussen mitt på motorvägen och säger att man måste gå sista biten. Endast en dåre springer frivilligt över Malaysias motorvägar. Vi lyckades ta oss över helskinnade genom att lita på de inhemskas omdöme.
Efter en stunds intensivt skrikande lyckas vi hitta en person som vill sälja en biljett åt oss. När vi får biljetten skrattar de åt oss och känslan av att man blivit blåst börjar sakta men säkert inta kroppen. Med biljetten på fickan åker vi tillbaka till hotellet och vilar en stund innan middagen.

Fredag 1:a maj, 2009
Vi vaknar tidigt och går upp och äter frukost. Som vanligt är hotellfrukost nudlar, ris, bruna bönor och toast. Mer eller mindre mätta plockar vi upp väskorna och hittar en teksi som tar oss till busstationen.Väl framme vid busstationen går vi till hytten där vi köpte biljetten och frågar vart bussen avgår ifrån. Ingen vet och alla skriker som djur. Vi blir ombedda att vänta fem minuter. Efter fem minuter vet fortfarande ingen vart bussen är. Det är nu tio minuter kvar tills bussen ska gå och den där krypande känslan av att ha blivit lurad är mer närvarande än någonsin. Mannen ber oss vänta en stund till. När klockan blivit tio över elva, dvs. tio minuter för mycket, kommer beskedet att bussen står på terminal tio. När vi väl ser bussen med egna ögonon känns allting lugnt igen och vi kastar in väskorna och sätter oss.
Bussresan tar nästan åtta timmar och går rakt genom höglandet. Djupa och gröna regnskogsdalar omsluter bussen under färden.

Vi kommer fram till Kota Bharu efter femtiden och tar en taxi till ett boende vi hittat, homestayvariant. Vi checkar in för två nätter och texten som skrivs för tillfället har kommit ikapp verkligheten.

Lev och må.

PS. Den här hemsidan valde att centrera texten på de ställen den ville vilket medför att formateringen är sämst.